När jag var liten gick jag på en mint sagt liten skola, 50 elever eller något i den stilen tror jag vi var. Där var man som man var. Alla lekte tillsammans. Det är i alla fall så jag vill minnas det, men jag vet att det fanns en tjej i min klass som ibland var lite ensammare än oss andra. Varför? För att denna tjejen ansågs lite annorlundare. Idag anser jag att hon har en väldigt skön personlighet.

När jag gick på högstadiet fick man nya vänner, hamnade på en ny plats. Man var minst och tryckte sig mot väggen. Osäker var bara förnamnet. Men när jag minns tillbaka är det mig själv i en svart yvig kjol jag ser framför mig. Inte mig själv i hood-tröja och märkesjeans som de andra. Inte son någon kopia utan som ett orginal. Jag minns alla de som kallade en pluggis. Jag minns att jag var så himla ledsen i sjuan över det där förbannade ordet. I nian när jag fick ta emot mitt stipendie var jag stolt, och i det ögonblicket växte jag lite till inombords.

Nu är det gymnasiet som gäller. Jag pluggar fortfarande, men det är okej. Jag har fortfarande på mig det jag vill, och det är okej. Jag dricker inte, och det är okej. Ändå var det med gråten i halsen jag lämnade stan härom kvällen, bara för att okej var just det man inte var. Jag var för tyst, för tråkig, för kaxig, för mycket mig själv helt enkelt. Det var då jag insåg att det kommer alltid finnas någon som vill försöka få dig att bli mindre värd. Jag insåg att antagligen kommer det vara så hela livet.

Vad jag försöker få fram med detta alldeles för långa inlägget är att du är den enda som du alltid kommer kunna lita på. Du är den enda som du kan lita på kommer säga att du är bäst. Du är den enda som kan vara dig själv. Just därför är jag så glad att jag är tyst, att jag pluggar och att jag är nykterist. Jag är så jävla glad att jag är jag och inte någon annan.