Du log och sa: "Hur svårt kan det vara?"
Dansgolvet var fullt av svettiga kroppar och snabba fötter.
"Höger fram, tramp, vänster, lyft, höger bak, tramp... Du kan ju!"
"Hehe, ja, jag kan väl det då" sa jag och försökte överrösta musiken och alla glada människor.
Vi försökte oss på en snurr och ända sen dess fortsatte min värld bara att snurra på. Jag önskade att någon hade stannat i tid, innan spegeln gick sönder i tillräckligt många bitar för att ge mig otur under det framtida året.

Mina röda, slitna converse hördes längs stadens gråa gator. Ensam sprang jag tills tårarna var lika slut som det som en gång kallades oss. Sorgen övergick till ilska och jag sparkade på de gatustolpar som stod för nära. Mina fötter började bulta av smärta, men nervsystemet och hjärnan ville inte samarbeta.

"Det är jag. Hej."
Som om jag inte skulle känna igen din röst om du så opererade stämbanden.
"Hej."
"Förlåt".
Fan. Min värld hade precis stannat.