Någonstans i en vit påse med massa smycken från barndomens tid ligger några svarta metallarmband. Ni vet sådana där som var så modernt förr. Man hade olika färger och så lät det om en vad man än gjorde. Ungefär som en sån där klocka kossor har runt halsen i serietidningar. I alla fall. De är svarta med lite silvrigt glitter på.

I en liten by som jag kommer ifrån är antalet ungdomar minst sagt begränsat. Vi var nio stycken i min klass. Man hatade dom andra. Man var bästa vänner. Bästa ovänner. Allt där emellan. Efter fråga-chans tiden hade alla vart ihop med alla. Alla hade kryssat i små rutor på små lappar. Fnissat. Skickat tillbaka dom. Och vips så var man ihop. Inget mer med det liksom.

En av de få killarna som gick på skolan gav mig dom där armbanden en gång. Rätt sött egentligen. Det varade inte så länge. Inte den gången, eller någon av de andra gångerna heller.

I eftermiddag var jag oerhört duktig och drog på mig mina springkläder. Inte trodde jag väl att jag skulle möta han igen. Vi har inte setts sedan nian. Innan dess tillbringade man nio år tillsammans. Jag kom att tänka på de där armbanden som aldrig blivit slängda (har väldigt svårt att slänga saker man kan ta i, just för att det går att ta i dem). Hur man var så löjligt glad över att just jag hade fått den där lappen vid det tillfället. Hur arg man var över att han och sina kompisar var sådana totalt-fuckade-idioter hela högen, som mest bara förpesta omgivningen.

Vi hälsade glatt på varandra. Och jag blev så glad över att se honom igen. Inte för att jag gillar honom vilket det nästan framstår som. Nej, just för att han var en del av min barndom. Sen kom den där känslan av hur sorgligt det var att man inte har setts på flera år, även om vi aldrig varit några närmare vänner. Människor kommer och går, några få består. Det är skrämmande. Vilka kommer man träffa om ett år. Vilka kommer man fortfarande ha kontakt med om tio år.

Jag är så himla glad över att med jämna mellanrum träffa några vänner från min gamla tid i den lilla klassen. Jag är så himla glad över att fortfarande ha kontakt med några från högstadietiden. Jag hoppas jag kommer vara lika glad om tio år. Om tjugo. Trettio. Jag hoppas att samlingen vänner kommer växa. Från gymnasietiden. Högskolan. Jobb. Utlandsresor. För när jag dör vill jag dö omtyckt!