Ena stunden är jag så jäkla pepp på att flytta. Bara packa ner det viktigaste, bosätta mig i ett studentrum, träffa nya människor, lära mig saker och bara växa som person. Leva lite av det där studentlivet som man hör om. Det blir bra.

 

Sen. När man har haft en störtbra helg och lärt känna de där människorna man bara vet litegrann om, ännu mer. Eller när man får bugga och ångrar att man aldrig anmälde sig till den där kursen och inser att till våren kommer jag inte kunna gå den heller. Då helt plötsligt hör man sig själv säga, "Jag vill inte flytta!".

 

Hur gör man egentligen när man vill slippa allt det där trökiga men inte missa det som ä så jädra fint. Jag försöker intala mig att allting kommer vara som vanligt när jag återvänder hem igen för det är ju liksom ingenting att tänka på, jag SKA ju flytta. Jag har för fan ett rum som väntar på mig. Men innerst inne så vet jag att saker och ting kommer vara så totalt annorlunda.

 

Visserligen tror jag att det hade det varit även om jag stannade kvar. Och ja, jag vill ju bo här. Jag vill vara med dom man trivs med, men det är ju rent för jävligt om det inte finns en enda bra människa på de platser jag ska till. Det är ett år av mitt liv. Sen väntar visserligen tre år i Skåne (vilket ju inte precis gör saken bättre), men vafan jag kan inte bygga mitt liv på hur det ser ut nu.

 

SKÄRPNING!!!!!! Tjoho vad kul det ska bli........