Jag har tänkt att äkta, ren glädje är något man bara kunde uppleva som barn. Alltså litet barn. Missförstå mig inte, visst är man glad men i dagens samhälle glömmer man så snabbt av det. Som liten kunde man exempelvis tänka på julafton i flera veckor efteråt och minnas den med ett leende.

Visst skrattar man, men minuten efter har man glömt det. Och denna teori har jag drivit rätt länge nu.

Fram tills igår. För igår kände jag äkta glädje kvällen lång. Och med glädjen kom lyckan. Kanske lyckan över att lyckan finns. Eller så var det bara för att allt var så bra. För att jag träffade nya människor. Gamla människor. För att jag diskuterade begrepp med människor man bara flyktigt känner till. För att jag fick dansa till de där låtarna ingen annan förstår sig på. För att jag fick skrattkramp. För att bilturen bort och hem var väldigt, väldigt fin. För att man kunde glädja andra. För att andra gladde mig. För att folk visste vem man var. För att man fick va sitt rätta ja och äntligen få ge den sanna bilden. För att man när klockan var ett ville att allt skulle börja om igen.

Jag har gått runt i trans idag. Som sagt velat göra om alltihop igen, men insett att det kommer dröja alldeles för lång tid tills det inträffar. Samtidigt har jag insett att jag kan tänka tillbaka till gårdagen och le. Känna att oj vad jag hade roligt. Oj vad allt var bra. Kommande dagar, vecka, veckor, kan man när det mesta bara känns skit och oerhört tungt, minnas tillbaka och tänka att det FINNS ÄKTA GLÄDJE OCH LYCKA! Det känns rätt bra om jag får säga det själv.