"Han är inte ful."
"Sak sam om han är kort liksom."
"Eller hur, och han är ju inte ful!"
"Nä, det va det dummaste jag nånsin hört."
"Han är ju inte ful, han är ju söt."
"Skriv det till honom vetja."
"Han kanske inte är nån kille man vänder sig om, men han är ju fortfarande fin."
"Sak sam om han har ett märke i ansiktet, han är ju inte ful för det."
"Jag tänker inte ge mig, jag tänker fortsätta säga att han inte är ful."
"Nä ge dig inte, han är fin som han är."

Det är på biblioteket, när två kanske tolvåriga tjejer diskuterar killar som man får lite hopp inför framtiden. Det är då man känner att, ja men varför inte, vi kanske klarar det! Vi kanske klarar att även i framtiden leva tillsammans, hjälpa tillsammans och dö tillsammans.