De pratar om landsbygden på radion. För ovanligheternas skull. Och frågan de ställer sig är varför ungdomarna flyttar därifrån. Idioter är min första tanke. Inser de inte vad de missar? Tills det slår mig att jag bara för en timme sedan fixade ett studentrum 30 mil bort. Om mindre än två månader är jag också en av dem som flyttar. Den största skillnaden är väl kanske att jag med hela mitt hjärta vet att det inte kommer vara ett farväl, utan bara på återseende. För redan nu saknar jag vägen som smutsar ner den nytvättade bilen. Den obefintliga kollektivtrafiken. Och människorna som snackar gödselplattor och traktormotorer. Men att få sakna kan vara bra det med. För trots att jag är en inbiten dalslänning så blir man lätt hemmablind. Förhoppningsvis är det botat om ett år.