Gränsen för saknad och drömmar.

Hösten har gjort sin ankomst. Löven skiftar färg och släpper ett efter ett taget om grenarna. Dagarna blir kortare och solen svagare. Men om man blundar för detaljerna så skulle det likaväl kunna vara tidig vår.
 

Och vi saknar våren.
Då snön sakta smälte och jag tappade bort mina vantar.
Bilen. Den stora, svarta. I den vari vi var oslagbara, så jävla underbara.
Tiden då plugget blev åsidosatt.
Då tröttheten utövade en evig kamp mot det spontana.
Sms:en. De där som bara sa hej.
Och söndagarna. Den gråa soffan. Filmerna. Och det absurda i att befinna sig i en röd liten stuga mitt ute på slätten med människor man knappt känner.
 

För var dag som går, desto mer som förändras. Allt har sin tid och den här tiden är annorlunda. Visst saknar man fortfarande våren, men mest av allt det självklara i att vara tre utan bihang och tofflor. Men livet går inte att bygga på saknad. Så just nu bygger jag på drömmar istället. Sådana finns det gott om.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:
- Snälla, skit i reklamen. Den publiceras ändå inte.
- Jag fotar med en Nikon D90.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du blogg? :

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0