Säga vad man vill om gymnasiet, men man hade då alltid folk runt omkring sig. Och även om humöret stundtals var kört i botten så insåg jag aldrig hur viktigt det där är, att inte känna sig ensam. Nu grinar jag som om Niagarafallen öppnat sig så fort jag sitter hemma en lördagskväll, deppar ihop totalt, kryper ner under täcket och känner mig SÅ SJUKT ENSAM.

 

Andra gånger kan jag få kli i hela kroppen om jag inte får vara ensam. Och för att undvika alltför stora irritationsutbrott stänger jag in mig på rummet, tänder ett ljus och bara är - själv.

 

Ibland räcker det med blotta tanken på att om jag hade velat så hade jag kunnat umgåtts med någon nu för att jag ska känna mig tillfreds. Ensam men ändå inte.