- Men jävla lilla vitlöksost, ska de va så svårt att stå där du brukar stå!

 

Ytterligare en utebliven lördagskväll kan få de lugnaste vattnen att blåsa upp. Arg på omvärlden, men mest arg på mig själv. För att jag inte förmår mig att ta det där otäcka steget och göra något själv. Istället stannar jag hemma i tryggheten, ensamheten, lossar några tårar, äter lite frukt och lägger mig tidigt. Till och med mamma och pappa är till och med ute mer än mig.

 

Så. Jävla. Meningslöst.

 

När det faktiskt finns folk där ute, som jag visserligen inte känner så bra, men som ändå hör av sig för att de vill. Och så stannar jag hemma. Själv. För att jag inte vågar.

 

Så. Jävla. Feg.

 

Jag ska flytta. Snart. Och då måste jag. Måste börja om på nytt. Och så här idag. På lördag känns det bra att veta att allting har ett slut och en början. Min nya början börjar snart och fram tills dess borde jag ta till vara på nuet. Men att sitta hemma en lördagskväll när man är 18 år, det är...

 

Så. Jävla. Orockigt.