När jag blir stor och lämnar skolan bakom mig ska jag åka till Paris. Äta baguetter, sitta på ett litet café, prata franska med vackra människor, ha picknick vid eiffeltornet, strosa på trånga gator kantade av träd med rosa blommor. Jag ska bo i en vindsvåning med mörkt tak och vitt golv, djupa fönster och mjuka kuddar att sitta på. Där i ett av fönstrena ska jag sitta och läsa Elle (har ni tänkt på att det känns väldigt glamouröst att bläddra i en Elle!), ha på mig någon fin klänning från någon fin second-hand-butik. Den ska vara prickig. När jag inte gör allt det där ska jag jobba som servitör på ett litet café där det finns en mörkhårig fransos som är stamkund bara för att jag jobbar där. Han ska bjuda ut mig på utebio och vi ska dricka vin och skiljas åt och aldrig mer ses igen.
Livet är en illussion. En vacker sådan.





(inte mina bilder)

Fin vecka, men så har man ju rätt fina vänner också. Lucia. Julklappshandel (utan resultat dock). Skratt. Middag och "skönsång". Och så den lilla detaljen att jag fyller år imorgon. Det är något med kvällen innan. Som ett barn på julafton eller sin födelsedag i och för sig. Tur att man än så länge kan kalla sig barn då. Vad barnsligt det blev.

Vad gör jag för fel? Eller svaret är egentligen redan solklart. Mina tankar. De snurrar konstant på högvarv. Gräver sig in på djupet, tar en fikapaus, gräver sig ännu lite djupare, förstör, försämrar, analyserar, konstaterar.
I snart ett år känns det som har jag gått och burit på en liten klump som vissa dagar varit större än andra. Kort sagt har året 2010 varit ett jävla skitår. Sommaren var bortkastad och som sagt, övriga året har jag mest spenderat till att analysera varenda minsta sak från alla vrår och vinklar.

Uppskattning. Något jag varit väldigt dålig på. Dels mot mina vänner och omgivning. Ta vara på allt det bra istället för att förstora upp allt det dåliga. Men även mot mig själv. Den jag var när jag gick ur nian är liksom borta. Att kunna stå i spegeln och säga "Jag är rätt grym" hör ine precis till vanligheterna nu för tiden.

Den ständiga frågan om man kan växa ifrån något som alltid varit lika självklart som att ta en dusch efter ett träningspass har hängt som en svart moln över mig. Kanske har det bara varit från min synvinkel. Men det har slagit mig hur mycket man ändras på ett år med nya umgängeskretsar. Jag har vant mig vid att vara i toppen på listan och åter igen har mina illussioner om hur vänskap ska se ut gjort mig besviken. Mina fjantiga, töntiga, idiotiska illusioner. Skit i plats på listan, huvudsaken är ju egentligen att man över huvud taget finns med på den.

Den ständiga tanken på den perfekta formade handen att hålla i, lurade mig återigen. Inte att den inte var perfekt formad, utan för att den aldrig infann sig. Eller en gång, i en timme, en kväll, ett av de där ögonblicken på det här året som ändå har varit värd att minnas.

Om 7 dagar fyller jag 17. Om ett år och 7 dagar fyller jag 18. Detta sista år på min ungdom lovar jag mig själv att tänka mindre, skratta mer och försöka ändra på alla mina tankar på hur det perfekta tonårslivet ska vara.
Till sist, ni som känner och står ut med mig, förlåt för allt jag sagt och inte sagt. Förlåt för allt jag tänkt, för oj vad jag har tänkt. Skitsaker, skitsnack, skit helt enkelt. Skulle Gud se min dagbok skulle jag åka raka vägen till helvetet direkt. Som tur är insåg jag det i tid. Jag vet att åtskilliga papper i min tankebok kommer förbli fyllda av snurriga, virriga tankar. Kanske är det okej, för mina tankar är ju ändå en del av mig. Men innan nytt kapitel och ny sida. Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt.

Sittandes på sängkanten lovade vi varandra evig kärlek, tillförlit och framför allt evig vänskap. Jag undrade redan då om framtiden alltid skulle se så där ljus ut som den gjorde den morgonen. Lika snabbt slog jag undan tankarna eftersom det brukar vara de som kan förstöra en dags humör.
Framtiden blev nutid, nutiden blev historia, historien blev minnen och minnena blev tårar.
Jag borde vetat så mycket bättre än att tro, hoppas och önska på att den där ljusa morgonen skulle bestå. Ljus avlöses alltid av mörkret, som natt efter dag, som sorg efter glädje. Tårarna blev ilska. Ilskan blev tårar. Och så där höll det på. I något som liknade ett liv. Halvvägs in i det där livet, en kväll när jag inte kunde somna började jag städa lite tafatt i mitt rum. Längst ner i en skrivbordslåda låg en hjärtformad lapp. 
”Ärligt, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Du är du och det är grymt.”
Först log jag. Sedan insåg jag att det var förra ”Alla-hjärtans-dag” som jag hade hittat det röda pappret under min kudde när du hade gått. Jag lät några tårar rulla nerför kinden. Sedan skrek jag och började sparka på sänggaveln. Även om du inte visste, så visste jag. Du skulle hitta en annan att ge röda lappar till.
Man ska inte lova saker man inte kan hålla. Man ska inte använda starka ord så ofta att de blir svaga. Man ska inte vara du och använda de orden till någon annan än mig. Man ska inte. Fan.