Varför är det så mycket tystare på bibliotek som rymmer så många människor än min lägenhet som jag bor själv i?

Just nu önskar jag att jag var på en helt annan plats jag inte visste namnet på. En plats där solen gick upp i väst, och dalade i öst. En plats där bak var fram, och fram var bak. Ett sånt där ställe där man skulle kunna vara den man var utan att behöva reflektera över det. Kanske skulle man kunna kalla den här platsen Spanien, eller bara något helt annat än den stad, de gator jag befinner mig på just nu.
Där skulle jag prata om jag ville, gråta om jag kände för det, skrika när jag önskade och sjunga om jag kunde. Jag skulle vara omgiven av en hel hög människor som uppskattade och som var uppskattade. Människor som påminde om hur det förflutna en gång såg ut.
På den där platsen skulle livet vara lika enkelt som det en gång var.
Men just nu vet jag inte var det här stället finns. Just nu har jag bara minnen att binda kvar mig vid som påminner om att så där kommer det aldrig mer bli. Minnen som antagligen bara är förfinade och som inte gör några försök att förklara hur verkligheten egentligen såg ut då, för längesen. Minnen som likt förbannat etsar sig fast och upprepar om och om igen att det som en gång var, kommer aldrig mer tillbaks.
Idag vill jag vara ett och ett halvt år äldre, sitta på ett flyg till ett land bakom vattnet, där man knappt kan språket, där man inte känner någon. Där man kan börja om på nytt och komma hem igen, ett år senare som en starkare person.