Semester på västkusten. A gör de! (andra dagen)
Vi somnade till regn. Vaknade till en kall stuga.
Sov så länge vi bara kunde. Sprang till frukosten. Åt.
Kolla läget så vi hade kommit rätt.
Det börja regna igen så vi var tvugna att stanna inne i stugan. Var jätteledsna. Eller inte.
Sen satt vi på ett berg och tittade på månen. Såg en stjärna falla. Önskade oss något. Somnade sött.
Semester på västkusten. A gör de!
Vi hade hyrt en stuga på 6kvm på västkusten. Den var inte mycket större än så här.
Med hål i taket och katthår på kuddarna började vi vår semester.
Med monopol. Jag blev uttråkad.
Sara blev ledsen. Jag är grym. Märk hotellen. Gissa vems!
Den Svenska Björnstammen
Åh, lyssna! Refrängen...
sommarlov
OJ.
Jag har sommarlov tror jag.
Träffar gamla vänner på fredagarna.
Äter mat. Äter chips. Blir trötta. Ser på töntig film (som mot alla odds var riktigt bra).
Pratar till klockan fyra.
Somnar.
Visar byn för stadsbor.
Skaffar linser.
Åker på intern kräftskiva. Taggar.
Får skjuts av snäll mamma.
Befinner sig på en festplats mitt i skogen.
Träffar fina vänner igen.
Är stennykter full.
Buggar med glada tjejer.
Spontan-bjuder-upp.
Buggar... inte.
Sitter på en bänk och pratar.
Får skjuts hem.
Kan inte somna.
Sover högst en timme.
Har dygnat.
Packar väskan till kusten.
Taggar.
Jag lever.
Jag har sommarlov tror jag.
Träffar gamla vänner på fredagarna.
Äter mat. Äter chips. Blir trötta. Ser på töntig film (som mot alla odds var riktigt bra).
Pratar till klockan fyra.
Somnar.
Visar byn för stadsbor.
Skaffar linser.
Åker på intern kräftskiva. Taggar.
Får skjuts av snäll mamma.
Befinner sig på en festplats mitt i skogen.
Träffar fina vänner igen.
Är stennykter full.
Buggar med glada tjejer.
Spontan-bjuder-upp.
Buggar... inte.
Sitter på en bänk och pratar.
Får skjuts hem.
Kan inte somna.
Sover högst en timme.
Har dygnat.
Packar väskan till kusten.
Taggar.
Jag lever.
kalas på västkusten
(Har precis tömt min kamera på bilder från och med hela våren och sommaren. Därav det obefintliga sammanhanget mellan inlägget och nutiden...)
Den sista helgen i Maj var jag på 50-årskalas.
Vi åkte båt och fick kisa genom regnet.
Kalaset var på en ö på västkusten. Udda ställe.
Jag dansade och höll medelåldern nere.
Efter X antal Magnus Uggla låtar var det dags att åka hem. Jag överlevde båtturen.
Den sista helgen i Maj var jag på 50-årskalas.
Vi åkte båt och fick kisa genom regnet.
Kalaset var på en ö på västkusten. Udda ställe.
Jag dansade och höll medelåldern nere.
Efter X antal Magnus Uggla låtar var det dags att åka hem. Jag överlevde båtturen.
En svunnen tid, fram-tid.
I en svunnen tid.
I en nära framtid.
Drömmarna tyr sig likadana.
Hoppet har blivit en återkommande vana.
I en svunnen tid.
I en nära framtid.
hej dålig stil.
Jag är arg.
Så där fruktansvärt galen jävla arg att om jag stod framför en viss person skulle tungan bli svart.
På riktigt.
Svordommarna skulle ta slut.
Dörren till himlen skulle stängas för gott.
Jag är arg.
På riktigt.
Och tycker att vår så kallade vänskap är ett jävla skämt.
Fy fan!
Så där fruktansvärt galen jävla arg att om jag stod framför en viss person skulle tungan bli svart.
På riktigt.
Svordommarna skulle ta slut.
Dörren till himlen skulle stängas för gott.
Jag är arg.
På riktigt.
Och tycker att vår så kallade vänskap är ett jävla skämt.
Fy fan!
Några få människor består.
Någonstans i en vit påse med massa smycken från barndomens tid ligger några svarta metallarmband. Ni vet sådana där som var så modernt förr. Man hade olika färger och så lät det om en vad man än gjorde. Ungefär som en sån där klocka kossor har runt halsen i serietidningar. I alla fall. De är svarta med lite silvrigt glitter på.
I en liten by som jag kommer ifrån är antalet ungdomar minst sagt begränsat. Vi var nio stycken i min klass. Man hatade dom andra. Man var bästa vänner. Bästa ovänner. Allt där emellan. Efter fråga-chans tiden hade alla vart ihop med alla. Alla hade kryssat i små rutor på små lappar. Fnissat. Skickat tillbaka dom. Och vips så var man ihop. Inget mer med det liksom.
En av de få killarna som gick på skolan gav mig dom där armbanden en gång. Rätt sött egentligen. Det varade inte så länge. Inte den gången, eller någon av de andra gångerna heller.
I eftermiddag var jag oerhört duktig och drog på mig mina springkläder. Inte trodde jag väl att jag skulle möta han igen. Vi har inte setts sedan nian. Innan dess tillbringade man nio år tillsammans. Jag kom att tänka på de där armbanden som aldrig blivit slängda (har väldigt svårt att slänga saker man kan ta i, just för att det går att ta i dem). Hur man var så löjligt glad över att just jag hade fått den där lappen vid det tillfället. Hur arg man var över att han och sina kompisar var sådana totalt-fuckade-idioter hela högen, som mest bara förpesta omgivningen.
Vi hälsade glatt på varandra. Och jag blev så glad över att se honom igen. Inte för att jag gillar honom vilket det nästan framstår som. Nej, just för att han var en del av min barndom. Sen kom den där känslan av hur sorgligt det var att man inte har setts på flera år, även om vi aldrig varit några närmare vänner. Människor kommer och går, några få består. Det är skrämmande. Vilka kommer man träffa om ett år. Vilka kommer man fortfarande ha kontakt med om tio år.
Jag är så himla glad över att med jämna mellanrum träffa några vänner från min gamla tid i den lilla klassen. Jag är så himla glad över att fortfarande ha kontakt med några från högstadietiden. Jag hoppas jag kommer vara lika glad om tio år. Om tjugo. Trettio. Jag hoppas att samlingen vänner kommer växa. Från gymnasietiden. Högskolan. Jobb. Utlandsresor. För när jag dör vill jag dö omtyckt!
I en liten by som jag kommer ifrån är antalet ungdomar minst sagt begränsat. Vi var nio stycken i min klass. Man hatade dom andra. Man var bästa vänner. Bästa ovänner. Allt där emellan. Efter fråga-chans tiden hade alla vart ihop med alla. Alla hade kryssat i små rutor på små lappar. Fnissat. Skickat tillbaka dom. Och vips så var man ihop. Inget mer med det liksom.
En av de få killarna som gick på skolan gav mig dom där armbanden en gång. Rätt sött egentligen. Det varade inte så länge. Inte den gången, eller någon av de andra gångerna heller.
I eftermiddag var jag oerhört duktig och drog på mig mina springkläder. Inte trodde jag väl att jag skulle möta han igen. Vi har inte setts sedan nian. Innan dess tillbringade man nio år tillsammans. Jag kom att tänka på de där armbanden som aldrig blivit slängda (har väldigt svårt att slänga saker man kan ta i, just för att det går att ta i dem). Hur man var så löjligt glad över att just jag hade fått den där lappen vid det tillfället. Hur arg man var över att han och sina kompisar var sådana totalt-fuckade-idioter hela högen, som mest bara förpesta omgivningen.
Vi hälsade glatt på varandra. Och jag blev så glad över att se honom igen. Inte för att jag gillar honom vilket det nästan framstår som. Nej, just för att han var en del av min barndom. Sen kom den där känslan av hur sorgligt det var att man inte har setts på flera år, även om vi aldrig varit några närmare vänner. Människor kommer och går, några få består. Det är skrämmande. Vilka kommer man träffa om ett år. Vilka kommer man fortfarande ha kontakt med om tio år.
Jag är så himla glad över att med jämna mellanrum träffa några vänner från min gamla tid i den lilla klassen. Jag är så himla glad över att fortfarande ha kontakt med några från högstadietiden. Jag hoppas jag kommer vara lika glad om tio år. Om tjugo. Trettio. Jag hoppas att samlingen vänner kommer växa. Från gymnasietiden. Högskolan. Jobb. Utlandsresor. För när jag dör vill jag dö omtyckt!
