Har haft en ledig lördag för första gången på väldigt väldigt länge känns det som. Att baka småkakor, få vara utomhus, göra något så praktiskt som att skrapa ett tappräcke och slippa tänka på något annat än vad som sägs på radio är avkoppling till tusen.



Delar med mig av min fantastiska musiksmak också. Vill dansa!

Livet
skrattar dig rakt i ansiktet
är fruktansvärt orättvist
hatar att alla andra älskar
retar dig till ditt innersta visar sig
får en att gråta och skrika samtidigt
tar fram egenskaper du inte vill veta av
petar på dig när du sover
spottar när du nyss duschat
får dig att överanalysera och se saker ingen annan ser
visar dig från din sämsta sida
får en att vilja ta sovmorgon alla dagar
gör att man vill dra ett täcke över huvudet
blir inte som man tänkt sig
får dig att känna dig otillräcklig och fel
är piss

Livet
är fruktansvärt fint
älskar när alla hatar
berör dig så ditt innersta visar sig
får dig att skratta och le samtidigt
tar fram egenskaper du inte visste att du hade
ger dig en hjälpsam knuff i ryggen
får dig att känna dig älskad och se saker du vill se
visar dig från din allra vackraste sida
får en att vilja uppleva allt på en och samma gång
gör att man vill gå upp på morgonen
blir bättre än man tänkt sig
får dig att känna dig uppskattad och rätt
är vackert

Livet är det där man inte kan hantera. Som gör att man spritter till och ler mest hela tiden för att en vecka senare inge en känsla av en sten i halsgropen och tårar nära till hands. Det är det där som man så gärna vill uppskatta men ibland bara får en att vilja blunda. Livet är, livet är det där. Måste lära att leva med det.

Allting kommer bli bra till slut, och är det inte bra så är det inte slut än!

Klockan är 19 och jag ska lämna skolan för idag. Tycker nått fruktansvärt synd om mig själv som än en dag missat solen, våren, värmen och istället skrivit på en galet komplicerad uppsats. En uppsats om Storbritannien i Egypten under 1900-talet, kopplat till Imperialismen, på ENGELSKA. Men varför berättar ja det egentligen? Vem fa-an bryr sig mer än min lärare???

För övrigt är jag inte ens sugen på godis vilket innebär att något är allvarligt fel. Jag är ALLTID sugen på godis. Känner lite att varför kan inte allt bara va klart som vattnet från den där vattenkällan i Norge eller vart den nu ligger???

Gonatt.

"Han är inte ful."
"Sak sam om han är kort liksom."
"Eller hur, och han är ju inte ful!"
"Nä, det va det dummaste jag nånsin hört."
"Han är ju inte ful, han är ju söt."
"Skriv det till honom vetja."
"Han kanske inte är nån kille man vänder sig om, men han är ju fortfarande fin."
"Sak sam om han har ett märke i ansiktet, han är ju inte ful för det."
"Jag tänker inte ge mig, jag tänker fortsätta säga att han inte är ful."
"Nä ge dig inte, han är fin som han är."

Det är på biblioteket, när två kanske tolvåriga tjejer diskuterar killar som man får lite hopp inför framtiden. Det är då man känner att, ja men varför inte, vi kanske klarar det! Vi kanske klarar att även i framtiden leva tillsammans, hjälpa tillsammans och dö tillsammans.

Känslan när bibliotekarien som alltid tittar argt på en när man hostar står tre meter ifrån och pratar franska - JÄTTEHÖGT! Eller rätt högt i alla fall. Jag blir så aaaarrrrgggg.....