Jeans - Lindex 299 kr

Linne - H&M 129 kr

Skor - Dinsko 699 kr

 

Har äntligen hittat vinterskorna. Och möjligen en lagom dyr julklapp (linnet) för min kära syster att ge till mig.

 

Jag kan inte sluta lyssna. Den är förjävla bra alltså. Har du inte lyssnat än så gört. Det är inte ett tips, inte ett måste, utan en BEORDRAN!

Gårdagen spenderades på allas vårat Ullared. Självklart var vi där på den folktätaste dagen men jag fyndade ändå en hel del även om jag ångrar att det var en massa som inte fick följa med hem.
Från och med imorgon är det lov, vilket ska spenderas med att inte göra någonting. Så där som det ska va´ lite grann.
Ikväll är det Beck.
Intressant, intressant. För att toppa månadens sämsta inlägg slänger jag upp en gammal bild från Skåne-semestern i sommar.

Bilder från den sista sommarkvällen i år. Och nu är det vinter. Jippie!

”It must’ve been love” som ljuder från högtalarna. Båda lika medvetna om lätta fingertoppar. Lika säkra på att aldrig mer mötas, men lika övertygade om att det inte spelar någon större roll i detta nu. Leendes, dansandes, pratandes på ett ställe där ålder, namn, skola och andra vardagliga saker inte spelar någon roll. Att för en kväll vara någon ingen känner, utan fördomar eller åsikter. Bara vara jag. Tillsammans med bara du. Det var rätt bra. Det var vad jag behövde just nu.

It mustn’t have been love, but it must’ve been a good night.

Åh, jag kan inte bestämma mig! Jag har alltid svårt för det. Cola eller fanta? Gå eller cykla? Skratta eller gråta? Tänka eller skriva? Ibland önskar jag att valmöjligheterna var betydligt färre så att man slapp konstant kaos i hjärnkontoret.

Ibland är det som om man vill vara någon man inte är,
Samtidigt som man är rätt glad över att man är som man är

Du log och sa: "Hur svårt kan det vara?"
Dansgolvet var fullt av svettiga kroppar och snabba fötter.
"Höger fram, tramp, vänster, lyft, höger bak, tramp... Du kan ju!"
"Hehe, ja, jag kan väl det då" sa jag och försökte överrösta musiken och alla glada människor.
Vi försökte oss på en snurr och ända sen dess fortsatte min värld bara att snurra på. Jag önskade att någon hade stannat i tid, innan spegeln gick sönder i tillräckligt många bitar för att ge mig otur under det framtida året.

Mina röda, slitna converse hördes längs stadens gråa gator. Ensam sprang jag tills tårarna var lika slut som det som en gång kallades oss. Sorgen övergick till ilska och jag sparkade på de gatustolpar som stod för nära. Mina fötter började bulta av smärta, men nervsystemet och hjärnan ville inte samarbeta.

"Det är jag. Hej."
Som om jag inte skulle känna igen din röst om du så opererade stämbanden.
"Hej."
"Förlåt".
Fan. Min värld hade precis stannat.

Några saker som är bra med att vara jag:
- Imorgon åker jag till Stockholm!
- Det luktar höst när man går ut.
- Inom en snar framtid kommer Timo Räisänens ljuva stämma höras i mina öron, på obestämd framtid.
- Jag har en fin vän som kastar löv, en som tror jag gillar Daniel Westling och en med lent hår (fast de har mer bra egenskaper än det)
- Jag blev klar med svenskan idag.
- Det är lov snart!
- Min lägenhet luktar nystädat.

Bilder från en av de dagar i veckan som INTE tillägnades åt högen av läxor. Nu befinner jag mig i skogen, i mörkret, på landet med familjen. Känns som evigheter sen sist.

Sitter vid ett bord omgivet av böcker om farliga växter och vilda djur.
Högklackade skor smattrar taktiskt mot det laminerade golvet.
En billighetsvariant av stolar som i följd ger nackspärr.
Sitter ihopsjunken, utan hållning.
Bullsmak i munnen, smörgås i väskan.
Taggad, laddad, omotiverad.
De där böckerna om naturen pockar verkligen på min uppmärksamhet.