Adjöss 2012, skullebaravilja går på nya äventyr!

 
Så här i efterhand var 2012 smått kaos. Den bästa våren någonsin följdes av en sommar som inte riktigt blev som planerat. Men studenten, den tog jag i alla fall, syrran blev gift och för första gången gick jag till ett jobb jag faktiskt trivdes med. Sen kom hösten och som jag hade längtat efter att få vara fri. Men det visade sig att med friheten kom en känsla av att inte veta någonting om något. Jag insåg att skola innebar trygghet, kunskap och vänner. Helt plötsligt saknade jag, hon som under vårterminen bara ville bort från allt vad lärare och läxor hette, någon att dela vardagens små tankar med. Lika mycket saknade jag den engagerade delen av mig själv. Så jag började arbeta på en grisgård och även om mina dryga fyra månader där inte var som att studera igen så började saker och ting så sakteliga bli som vanligt. I November kom även det där beskedet jag väntat på. Jag skrek av glädje efter att fått reda på att jag kommit in på den skola jag sökt till. Den skola som förhoppningsvis skulle vara början till framtiden och som jag under 2012 verkligen bestämt mig för att satsa på.
 
2012 var en salig blandning av besvikelse, eufori, TV-häng, nya bekantskaper och erfarenheter dansband och tårar, men det var också året som jag bestämde mig för vad jag skulle bli när jag blev stor. Och kanske var det det största som hände när man tänker efter. Ungefär där är jag nu och vill ni kan ni följa mig här framöver, så får vi se om jag någon gång kanske återvänder hit. Kram på er.
 
www.snarthemma.blogg.se
 

Shake up the happiness!


 
 
 
 
 
Förutom att träna biceps genom att lyfta smågrisar hela dagen har jag klätt julgranen, dekorerat tårta, lyssnat på jullåtar och på ett smått barnsligt sätt inväntat morgondagen. Även om det inte är någon 18-årsdag som väntar så känner jag mig ändå förvånatsvärt förväntasfull. Människor säger att 19 är en mellanålder, men just nu, just idag, känns det som om mitt nittonde varv kan bli riktigt bra. Att fylla 18 skulle va så stort, som om det var en av de största dagarna i ens liv. Och tänker man lite för mycket som man kan tendera att göra så är risken stor att verkligheten inte riktigt lever upp till förväntningarna. Just därför känns det så himla bra att bara fylla simpla 19 år och få vara nöjd med att spendera dagen ledig och äta gröt med släkten.
 

Julgodis

 
 
 
Efter tre dagar är julgodiset klart för i år.
 
- Rischoklad
- Mozartkulor
- Bounty (choklad med kokosblandning i)
- Knäck
- Trillingnötter, i både vit och mörk choklad
 

Pepptalk till mej själv

Ena stunden är jag så jäkla pepp på att flytta. Bara packa ner det viktigaste, bosätta mig i ett studentrum, träffa nya människor, lära mig saker och bara växa som person. Leva lite av det där studentlivet som man hör om. Det blir bra.
 
Sen. När man har haft en störtbra helg och lärt känna de där människorna man bara vet litegrann om, ännu mer. Eller när man får bugga och ångrar att man aldrig anmälde sig till den där kursen och inser att till våren kommer jag inte kunna gå den heller. Då helt plötsligt hör man sig själv säga, "Jag vill inte flytta!".
 
Hur gör man egentligen när man vill slippa allt det där trökiga men inte missa det som ä så jädra fint. Jag försöker intala mig att allting kommer vara som vanligt när jag återvänder hem igen för det är ju liksom ingenting att tänka på, jag SKA ju flytta. Jag har för fan ett rum som väntar på mig. Men innerst inne så vet jag att saker och ting kommer vara så totalt annorlunda.
 
Visserligen tror jag att det hade det varit även om jag stannade kvar. Och ja, jag vill ju bo här. Jag vill vara med dom man trivs med, men det är ju rent för jävligt om det inte finns en enda bra människa på de platser jag ska till. Det är ett år av mitt liv. Sen väntar visserligen tre år i Skåne (vilket ju inte precis gör saken bättre), men vafan jag kan inte bygga mitt liv på hur det ser ut nu.
 
SKÄRPNING!!!!!! Tjoho vad kul det ska bli........
 

Kan själv!

 
 
 
 
Efter dryga två år tog jag äntligen tag i mig själv och sydde upp den där second-hand inköpta klänningen, vilket jag tror resulterade i en ny favorit. Allt till tonerna av det bästa <3
 

men så kom då

 
Klockan halv tolv på kvällen, på väg hem från en kväll med vänner. Första snön som faller och advent som med tomteparad och julbord, mer än gärna får komma.
 
 
 
 

Före / Efter

 

 
 
      Sjukt avanserat.....
 
 

På hemmaplan är planen

 
De pratar om landsbygden på radion. För ovanligheternas skull. Och frågan de ställer sig är varför ungdomarna flyttar därifrån. Idioter är min första tanke. Inser de inte vad de missar? Tills det slår mig att jag bara för en timme sedan fixade ett studentrum 30 mil bort. Om mindre än två månader är jag också en av dem som flyttar. Den största skillnaden är väl kanske att jag med hela mitt hjärta vet att det inte kommer vara ett farväl, utan bara på återseende. För redan nu saknar jag vägen som smutsar ner den nytvättade bilen. Den obefintliga kollektivtrafiken. Och människorna som snackar gödselplattor och traktormotorer. Men att få sakna kan vara bra det med. För trots att jag är en inbiten dalslänning så blir man lätt hemmablind. Förhoppningsvis är det botat om ett år.
 

Knäck

 
 

För första gången i mitt liv gjorde jag knäck. Och det gick över förväntan. Så bra att det bara finns ett fåtal kvar.
 

Rosenbröd!

 
 
 
Jag har bakat. Rosenbröd. Kanske till största del bestående av russin, solros- och linfrön, men va tusan. Guldkant på vardagen!
 

Småfix

 
 
 

på gatan där jag bor

 
 
 
 
 

Gränsen för saknad och drömmar.

Hösten har gjort sin ankomst. Löven skiftar färg och släpper ett efter ett taget om grenarna. Dagarna blir kortare och solen svagare. Men om man blundar för detaljerna så skulle det likaväl kunna vara tidig vår.
 

Och vi saknar våren.
Då snön sakta smälte och jag tappade bort mina vantar.
Bilen. Den stora, svarta. I den vari vi var oslagbara, så jävla underbara.
Tiden då plugget blev åsidosatt.
Då tröttheten utövade en evig kamp mot det spontana.
Sms:en. De där som bara sa hej.
Och söndagarna. Den gråa soffan. Filmerna. Och det absurda i att befinna sig i en röd liten stuga mitt ute på slätten med människor man knappt känner.
 

För var dag som går, desto mer som förändras. Allt har sin tid och den här tiden är annorlunda. Visst saknar man fortfarande våren, men mest av allt det självklara i att vara tre utan bihang och tofflor. Men livet går inte att bygga på saknad. Så just nu bygger jag på drömmar istället. Sådana finns det gott om.
 
 

Engagera mig. Tack.

 
 
Det går upp och det går ner, och nånstans där emellan äter jag frukt, kollar SVTplay, tar hand om lite grisar (själv!) och skickar skolansökan.
 
För tillfället håller jag dessutom på att komma på vart mitt engagemang för saker och ting tog vägen. Jag misstänker att det försvann nånstans mellan uppsats nummer 1 och 135 på gymnasiet. Men jag hoppas att det kommer tillbaka. Snart. För så här, oengagerad, kan jag ju inte leva mitt liv. Tips på saker som jag kan lägga ner min själ i välkomnas. 
 

Update - Sicken jävla lördag.

 
PMS-svängningar. Ungefär så fort kan en lördag ändras. Och även om jag bara har kört på folk ikväll, nykter, med en kopp kaffe som hjälpmedel så har jag ändå haft det... bra. Och det känns väldigt bra. För jag gjorde det själv. Helt själv. När folket i bilen (som jag för övrigt knappt känner) satt tysta och små besvikna på kvällen så var det för en gångs skull jag som började prata. Och lever än gör jag. Det låter som en så liten grej, och det är det. Men ändå. Så stor. För mig. Tack för det!