PMS-svängningar. Ungefär så fort kan en lördag ändras. Och även om jag bara har kört på folk ikväll, nykter, med en kopp kaffe som hjälpmedel så har jag ändå haft det... bra. Och det känns väldigt bra. För jag gjorde det själv. Helt själv. När folket i bilen (som jag för övrigt knappt känner) satt tysta och små besvikna på kvällen så var det för en gångs skull jag som började prata. Och lever än gör jag. Det låter som en så liten grej, och det är det. Men ändå. Så stor. För mig. Tack för det!

 

 

- Men jävla lilla vitlöksost, ska de va så svårt att stå där du brukar stå!

 

Ytterligare en utebliven lördagskväll kan få de lugnaste vattnen att blåsa upp. Arg på omvärlden, men mest arg på mig själv. För att jag inte förmår mig att ta det där otäcka steget och göra något själv. Istället stannar jag hemma i tryggheten, ensamheten, lossar några tårar, äter lite frukt och lägger mig tidigt. Till och med mamma och pappa är till och med ute mer än mig.

 

Så. Jävla. Meningslöst.

 

När det faktiskt finns folk där ute, som jag visserligen inte känner så bra, men som ändå hör av sig för att de vill. Och så stannar jag hemma. Själv. För att jag inte vågar.

 

Så. Jävla. Feg.

 

Jag ska flytta. Snart. Och då måste jag. Måste börja om på nytt. Och så här idag. På lördag känns det bra att veta att allting har ett slut och en början. Min nya början börjar snart och fram tills dess borde jag ta till vara på nuet. Men att sitta hemma en lördagskväll när man är 18 år, det är...

 

Så. Jävla. Orockigt.

 

En av de bästa sakerna med mitt jobb är att jag kan gå runt och lyssna på radio samtidigt som jag arbetar. Visserligen kommer väl de där hörselkåporna göra mig döv, men man ska inte tänka så mycket på framtiden. I alla fall - hörselkåpor på, inställda på P3. Och som ett plus kommer ju nyheterna titt som tätt vilket jag inbillar mig gör mig sjukt allmänbildad. Om inte annat upprör det mig.

 

Igår pratade de bland annat om att nån snubbe nånstans i Sverige hade sålt kläder med falska märken på. För det fick han 3 års fängelse.

 

Idag var en av nyheterna att en människa som mördat en annan fick sänkt straff från 18 till 16 års fängelse med anledning av att - personen som miste sitt liv i alla fall slapp lida.

 

Ska det verkligen vara så att man får strängare straff om man fifflar lite med märkeskläder än om man våldtar någon? Ska det ge ett lägre straff om någon tar en människas liv, men att det går fort och att personen i alla fall slipper lida?

 

Säkerligen har allting sina förklaringar, men ibland tycker jag bara att rättssystemet skulle behöva en nypa sunt förnuft. Lite hjärna.

 

Tog på mig dubbla byxor, vinterjacka, mössa och gick ut och satte mig på gräsklipparen. Där på den brummande maskinen med löven fallandes ner över mig insåg jag att nu är det höst. Tystnaden, kylan, trädens kala grenar, de avtröskade gärdena, likt vårtecken var alla tecken där för att hösten är här.

 

Kom på mig själv med att längta till juni. Till den där årliga dansen på dansbanan mitt ute i skogen. Men i samma stund som jag tänkte tanken insåg jag att det är mer än ett halvår kvar. Jag kan ju inte redan nu börja längta till nästa år. Det känns som om det är så lätt att missa nuet i så fall. Så jag sa till mig själv på skarpen, lovade mig själv att sluta. Ge mig helt enkelt. Varför längta så förbaskat efter saker som tids nog ändå kommer?

 

Så att leva i nuet? Vi gör väl ett försök!

 

Träffade på en äldre herre idag. Han visste redan sedan innan att jag jobbade med grisar och den självklara frågan blev så klart:

- Ska du bli bondmora då?

 

Ja det ska jag. Om du med bondmora menar att jag får köra precis lika mycket traktor som de med snopp. Kunna lika mycket om hur en tröska fungerar och fåbygga mig ett utedass om jag så önskar.

 

Det svarade jag inte. Jag skrattade bara lite och sen bytte vi samtalsämne.

 

Kanske är det bara jag som förknippar bondmora med storbak och tvätt. Kanske är jag dum som tänker så med tanke på alla kvinnor som förr i tiden visserligen gjorde precis nämnda sysslor men även mjölkade kor och hässjade hö. Men då kan ju killar också kallas bondmoror i så fall. För visst kan de också baka bröd och diska. I väntan på det så ska jag bli bonde. Sen kan vi snacka.

Säga vad man vill om gymnasiet, men man hade då alltid folk runt omkring sig. Och även om humöret stundtals var kört i botten så insåg jag aldrig hur viktigt det där är, att inte känna sig ensam. Nu grinar jag som om Niagarafallen öppnat sig så fort jag sitter hemma en lördagskväll, deppar ihop totalt, kryper ner under täcket och känner mig SÅ SJUKT ENSAM.

 

Andra gånger kan jag få kli i hela kroppen om jag inte får vara ensam. Och för att undvika alltför stora irritationsutbrott stänger jag in mig på rummet, tänder ett ljus och bara är - själv.

 

Ibland räcker det med blotta tanken på att om jag hade velat så hade jag kunnat umgåtts med någon nu för att jag ska känna mig tillfreds. Ensam men ändå inte.

Idag har jag för första gången mjölkat en ko. Sådär på riktigt. Tror undermedvetet att det har varit lite av en barndomsdröm, antagligen ända sedan man såg Emil i Lönnerberga eller något liknande. Däremot var det betydligt svårare i verkligheten än det ser ut på TV.

 

Jag har dessutom skrapat skit med sådant engagemang att det skvätte upp i ansiktet. Varit sekunder från att köra på ett gäng med hönor, samt med en hårsmån undvikit att andas in en fluga genom näsan.

 

Händelserik dag det här.

Jag hade tänkt mig att bli helt lyrisk över att få jobba i ladugård. Det blev jag inte och paniken kom smygandes, har jag gjort rätt val? Vad ska det bli av mig?

 

Men så idag, när jag började på ett nytt praktikställe med kor istället kom jag på mig med att kalla kossorna suggor, och trots att de är svårt att tycka om strävhåriga stora, rosa, tjocka, illaluktande djur så kände jag att jag saknade dom. Nej jag tycker inte det är ASKUL att åka till jobbet. Men det är aldrig så att jag inte vill åka dit. Dagarna bara flyger förbi och jag lär mig något nytt varje dag. Till exempel att en gris är gravid (om man nu säger så) i 3 månader, 3 veckor och 3 dagar. Jag tycker om att få ta på mig arbetsbyxor, lyssna på radio och skrapa skit. Jag tycker om att få måla siffror på rör, strö halm och räkna antal.

 

Kanske försöker jag övertyga mig om att jag har gjort rätt val, eller så är det faktiskt så att allting inte alltid är SÅ JÄVLA ROLIGT hela tiden. En del är väldigt duktiga på att prata, på att få sina jobb att låta så FANTASTISKT roligt. Jag tycker inte det. Men trots allt, så trivs jag. Med "mina" grisar.