Adjöss 2012, skullebaravilja går på nya äventyr!

 
Så här i efterhand var 2012 smått kaos. Den bästa våren någonsin följdes av en sommar som inte riktigt blev som planerat. Men studenten, den tog jag i alla fall, syrran blev gift och för första gången gick jag till ett jobb jag faktiskt trivdes med. Sen kom hösten och som jag hade längtat efter att få vara fri. Men det visade sig att med friheten kom en känsla av att inte veta någonting om något. Jag insåg att skola innebar trygghet, kunskap och vänner. Helt plötsligt saknade jag, hon som under vårterminen bara ville bort från allt vad lärare och läxor hette, någon att dela vardagens små tankar med. Lika mycket saknade jag den engagerade delen av mig själv. Så jag började arbeta på en grisgård och även om mina dryga fyra månader där inte var som att studera igen så började saker och ting så sakteliga bli som vanligt. I November kom även det där beskedet jag väntat på. Jag skrek av glädje efter att fått reda på att jag kommit in på den skola jag sökt till. Den skola som förhoppningsvis skulle vara början till framtiden och som jag under 2012 verkligen bestämt mig för att satsa på.
 
2012 var en salig blandning av besvikelse, eufori, TV-häng, nya bekantskaper och erfarenheter dansband och tårar, men det var också året som jag bestämde mig för vad jag skulle bli när jag blev stor. Och kanske var det det största som hände när man tänker efter. Ungefär där är jag nu och vill ni kan ni följa mig här framöver, så får vi se om jag någon gång kanske återvänder hit. Kram på er.
 
www.snarthemma.blogg.se
 

Shake up the happiness!


 
 
 
 
 
Förutom att träna biceps genom att lyfta smågrisar hela dagen har jag klätt julgranen, dekorerat tårta, lyssnat på jullåtar och på ett smått barnsligt sätt inväntat morgondagen. Även om det inte är någon 18-årsdag som väntar så känner jag mig ändå förvånatsvärt förväntasfull. Människor säger att 19 är en mellanålder, men just nu, just idag, känns det som om mitt nittonde varv kan bli riktigt bra. Att fylla 18 skulle va så stort, som om det var en av de största dagarna i ens liv. Och tänker man lite för mycket som man kan tendera att göra så är risken stor att verkligheten inte riktigt lever upp till förväntningarna. Just därför känns det så himla bra att bara fylla simpla 19 år och få vara nöjd med att spendera dagen ledig och äta gröt med släkten.
 

Julgodis

 
 
 
Efter tre dagar är julgodiset klart för i år.
 
- Rischoklad
- Mozartkulor
- Bounty (choklad med kokosblandning i)
- Knäck
- Trillingnötter, i både vit och mörk choklad
 

Pepptalk till mej själv

Ena stunden är jag så jäkla pepp på att flytta. Bara packa ner det viktigaste, bosätta mig i ett studentrum, träffa nya människor, lära mig saker och bara växa som person. Leva lite av det där studentlivet som man hör om. Det blir bra.
 
Sen. När man har haft en störtbra helg och lärt känna de där människorna man bara vet litegrann om, ännu mer. Eller när man får bugga och ångrar att man aldrig anmälde sig till den där kursen och inser att till våren kommer jag inte kunna gå den heller. Då helt plötsligt hör man sig själv säga, "Jag vill inte flytta!".
 
Hur gör man egentligen när man vill slippa allt det där trökiga men inte missa det som ä så jädra fint. Jag försöker intala mig att allting kommer vara som vanligt när jag återvänder hem igen för det är ju liksom ingenting att tänka på, jag SKA ju flytta. Jag har för fan ett rum som väntar på mig. Men innerst inne så vet jag att saker och ting kommer vara så totalt annorlunda.
 
Visserligen tror jag att det hade det varit även om jag stannade kvar. Och ja, jag vill ju bo här. Jag vill vara med dom man trivs med, men det är ju rent för jävligt om det inte finns en enda bra människa på de platser jag ska till. Det är ett år av mitt liv. Sen väntar visserligen tre år i Skåne (vilket ju inte precis gör saken bättre), men vafan jag kan inte bygga mitt liv på hur det ser ut nu.
 
SKÄRPNING!!!!!! Tjoho vad kul det ska bli........
 

Kan själv!

 
 
 
 
Efter dryga två år tog jag äntligen tag i mig själv och sydde upp den där second-hand inköpta klänningen, vilket jag tror resulterade i en ny favorit. Allt till tonerna av det bästa <3
 

men så kom då

 
Klockan halv tolv på kvällen, på väg hem från en kväll med vänner. Första snön som faller och advent som med tomteparad och julbord, mer än gärna får komma.
 
 
 
 

Före / Efter

 

 
 
      Sjukt avanserat.....
 
 

På hemmaplan är planen

 
De pratar om landsbygden på radion. För ovanligheternas skull. Och frågan de ställer sig är varför ungdomarna flyttar därifrån. Idioter är min första tanke. Inser de inte vad de missar? Tills det slår mig att jag bara för en timme sedan fixade ett studentrum 30 mil bort. Om mindre än två månader är jag också en av dem som flyttar. Den största skillnaden är väl kanske att jag med hela mitt hjärta vet att det inte kommer vara ett farväl, utan bara på återseende. För redan nu saknar jag vägen som smutsar ner den nytvättade bilen. Den obefintliga kollektivtrafiken. Och människorna som snackar gödselplattor och traktormotorer. Men att få sakna kan vara bra det med. För trots att jag är en inbiten dalslänning så blir man lätt hemmablind. Förhoppningsvis är det botat om ett år.
 

Knäck

 
 

För första gången i mitt liv gjorde jag knäck. Och det gick över förväntan. Så bra att det bara finns ett fåtal kvar.
 

Rosenbröd!

 
 
 
Jag har bakat. Rosenbröd. Kanske till största del bestående av russin, solros- och linfrön, men va tusan. Guldkant på vardagen!
 

Småfix

 
 
 

på gatan där jag bor

 
 
 
 
 

Gränsen för saknad och drömmar.

Hösten har gjort sin ankomst. Löven skiftar färg och släpper ett efter ett taget om grenarna. Dagarna blir kortare och solen svagare. Men om man blundar för detaljerna så skulle det likaväl kunna vara tidig vår.
 

Och vi saknar våren.
Då snön sakta smälte och jag tappade bort mina vantar.
Bilen. Den stora, svarta. I den vari vi var oslagbara, så jävla underbara.
Tiden då plugget blev åsidosatt.
Då tröttheten utövade en evig kamp mot det spontana.
Sms:en. De där som bara sa hej.
Och söndagarna. Den gråa soffan. Filmerna. Och det absurda i att befinna sig i en röd liten stuga mitt ute på slätten med människor man knappt känner.
 

För var dag som går, desto mer som förändras. Allt har sin tid och den här tiden är annorlunda. Visst saknar man fortfarande våren, men mest av allt det självklara i att vara tre utan bihang och tofflor. Men livet går inte att bygga på saknad. Så just nu bygger jag på drömmar istället. Sådana finns det gott om.
 
 

Engagera mig. Tack.

 
 
Det går upp och det går ner, och nånstans där emellan äter jag frukt, kollar SVTplay, tar hand om lite grisar (själv!) och skickar skolansökan.
 
För tillfället håller jag dessutom på att komma på vart mitt engagemang för saker och ting tog vägen. Jag misstänker att det försvann nånstans mellan uppsats nummer 1 och 135 på gymnasiet. Men jag hoppas att det kommer tillbaka. Snart. För så här, oengagerad, kan jag ju inte leva mitt liv. Tips på saker som jag kan lägga ner min själ i välkomnas. 
 

Update - Sicken jävla lördag.

 
PMS-svängningar. Ungefär så fort kan en lördag ändras. Och även om jag bara har kört på folk ikväll, nykter, med en kopp kaffe som hjälpmedel så har jag ändå haft det... bra. Och det känns väldigt bra. För jag gjorde det själv. Helt själv. När folket i bilen (som jag för övrigt knappt känner) satt tysta och små besvikna på kvällen så var det för en gångs skull jag som började prata. Och lever än gör jag. Det låter som en så liten grej, och det är det. Men ändå. Så stor. För mig. Tack för det!
 

Sicken jävla lördag.

 
- Men jävla lilla vitlöksost, ska de va så svårt att stå där du brukar stå!
 
Ytterligare en utebliven lördagskväll kan få de lugnaste vattnen att blåsa upp. Arg på omvärlden, men mest arg på mig själv. För att jag inte förmår mig att ta det där otäcka steget och göra något själv. Istället stannar jag hemma i tryggheten, ensamheten, lossar några tårar, äter lite frukt och lägger mig tidigt. Till och med mamma och pappa är till och med ute mer än mig.
 
Så. Jävla. Meningslöst.
 
När det faktiskt finns folk där ute, som jag visserligen inte känner så bra, men som ändå hör av sig för att de vill. Och så stannar jag hemma. Själv. För att jag inte vågar.
 
Så. Jävla. Feg.
 
Jag ska flytta. Snart. Och då måste jag. Måste börja om på nytt. Och så här idag. På lördag känns det bra att veta att allting har ett slut och en början. Min nya början börjar snart och fram tills dess borde jag ta till vara på nuet. Men att sitta hemma en lördagskväll när man är 18 år, det är...
 
Så. Jävla. Orockigt.
 

Lite hjärna till Sverige.

En av de bästa sakerna med mitt jobb är att jag kan gå runt och lyssna på radio samtidigt som jag arbetar. Visserligen kommer väl de där hörselkåporna göra mig döv, men man ska inte tänka så mycket på framtiden. I alla fall - hörselkåpor på, inställda på P3. Och som ett plus kommer ju nyheterna titt som tätt vilket jag inbillar mig gör mig sjukt allmänbildad. Om inte annat upprör det mig.
 
Igår pratade de bland annat om att nån snubbe nånstans i Sverige hade sålt kläder med falska märken på. För det fick han 3 års fängelse.
 
Idag var en av nyheterna att en människa som mördat en annan fick sänkt straff från 18 till 16 års fängelse med anledning av att - personen som miste sitt liv i alla fall slapp lida.
 
Ska det verkligen vara så att man får strängare straff om man fifflar lite med märkeskläder än om man våldtar någon? Ska det ge ett lägre straff om någon tar en människas liv, men att det går fort och att personen i alla fall slipper lida?
 
Säkerligen har allting sina förklaringar, men ibland tycker jag bara att rättssystemet skulle behöva en nypa sunt förnuft. Lite hjärna.
 

Att leva i nuet.

Tog på mig dubbla byxor, vinterjacka, mössa och gick ut och satte mig på gräsklipparen. Där på den brummande maskinen med löven fallandes ner över mig insåg jag att nu är det höst. Tystnaden, kylan, trädens kala grenar, de avtröskade gärdena, likt vårtecken var alla tecken där för att hösten är här.
 
Kom på mig själv med att längta till juni. Till den där årliga dansen på dansbanan mitt ute i skogen. Men i samma stund som jag tänkte tanken insåg jag att det är mer än ett halvår kvar. Jag kan ju inte redan nu börja längta till nästa år. Det känns som om det är så lätt att missa nuet i så fall. Så jag sa till mig själv på skarpen, lovade mig själv att sluta. Ge mig helt enkelt. Varför längta så förbaskat efter saker som tids nog ändå kommer?
 
Så att leva i nuet? Vi gör väl ett försök!
 

Bondmora?

Träffade på en äldre herre idag. Han visste redan sedan innan att jag jobbade med grisar och den självklara frågan blev så klart:
- Ska du bli bondmora då?
 
Ja det ska jag. Om du med bondmora menar att jag får köra precis lika mycket traktor som de med snopp. Kunna lika mycket om hur en tröska fungerar och fåbygga mig ett utedass om jag så önskar.
 
Det svarade jag inte. Jag skrattade bara lite och sen bytte vi samtalsämne.
 
Kanske är det bara jag som förknippar bondmora med storbak och tvätt. Kanske är jag dum som tänker så med tanke på alla kvinnor som förr i tiden visserligen gjorde precis nämnda sysslor men även mjölkade kor och hässjade hö. Men då kan ju killar också kallas bondmoror i så fall. För visst kan de också baka bröd och diska. I väntan på det så ska jag bli bonde. Sen kan vi snacka.

Aldrig ifred - forever alone

Säga vad man vill om gymnasiet, men man hade då alltid folk runt omkring sig. Och även om humöret stundtals var kört i botten så insåg jag aldrig hur viktigt det där är, att inte känna sig ensam. Nu grinar jag som om Niagarafallen öppnat sig så fort jag sitter hemma en lördagskväll, deppar ihop totalt, kryper ner under täcket och känner mig SÅ SJUKT ENSAM.
 
Andra gånger kan jag få kli i hela kroppen om jag inte får vara ensam. Och för att undvika alltför stora irritationsutbrott stänger jag in mig på rummet, tänder ett ljus och bara är - själv.
 
Ibland räcker det med blotta tanken på att om jag hade velat så hade jag kunnat umgåtts med någon nu för att jag ska känna mig tillfreds. Ensam men ändå inte.

Tidigare inlägg
RSS 2.0