Hela livet faktiskt.


När någon frågar vad jag ska göra efter studenten och jag svarar att jag ska lära mig köra traktor och mjölka kor, då inser jag hur nära framtiden är. Jag inser att jag kanske kommer flytta till hösten. Inte flytta som i en lägenhet några mil bort där man kan åka hem varje helg, utan flytta som till skogarna i Småland med antagligen usla tågförbindelser. Och jag får en klump i halsen för det innebär att jag kommer missa lönnarnas löv i trädgården bli röda till hösten, jag kommer missa premiären på vårt älskade dansställe, jag kommer missa filmkvällar och sista badet i den smutsiga sjön. Och jag kommer sakna dom så mycket. Jag saknar dom redan, efter bara tre dagar av tystnad, och jag inser att saker och ting kommer förändras. Försöker ändå övertyga mig själv om att det är nyttigt att åka bort och se nya ställen, inse hur fint man har det hemma. Grejen är bara den att jag redan insett det och hemskt gärna vill bo här, just idag, hela livet faktiskt. Jag insåg det på ett berg med utsikt över vindkraftverken och åkrarna, skogarna och sjön förra helgen.


när livet rusar på

Det är knappa 7 veckor kvar till studenten.

Jag har fått jobb i sommar.

Jag ska kanske plugga 30 veckor naturbruk i höst vilket skulle innebära att jag får en maskinförarutbildning.

Jag måste ha praktik på en bondgård för att komma in på den utbildning jag för tillfället vill, vilket innebär en spark i röven för att jag ska ta tag i min lite smått glömda dröm om att få jobba med kossor.

Jag fick tillbaka mitt projektarbete och all ångest, alla tårar, allt arbete lönade sig och jag är så himla stolt. Det är liksom ett projekt man från början till slut ordnat själv och vetskapen om att man klara av det gör mig så himla gott.

Jag har fått min balklänning.

Veckorna rusar på och helgerna bjuder på dans och skratt och sånt där som sig bör när man är ung.

Och just idag känns allting så himla bra. Jag har visserligen en hel hög arbeten som måste göras men för tillfället lever jag med inställningen av att det löser sig, för det brukar ha en tendens att göra det. Så himla fint!!!!

Alla ni. Alla vi. Alla lika mycket värda.

Som att vara tillbaka till högstadiet där killarna är as och du är lite mindre värd.

Alla pojkar med för långa ben. Alla mammas flickor med fel åsikter. Alla barn utan vänner. Alla killar utan flickvän. Alla tjejer utan självkänsla. Alla pojkar med för hög röst. Alla flickor med för små bröst. Alla ungdomar som hatar livet. Alla barn som tas för givet. Alla pojkar som går in i dörrar. Alla flickor som tycker folk är elaka. Alla ungdomar som inte förstår sig på sina vänner. Alla barn som inte har några vänner. Alla människor som inte passar in. Alla killar som inte har råd. Alla tjejer som inte vill. Alla barn som gråter sig till sömns. Alla flickor som är för pryda. Alla pojkar som är för blyga. Alla flickor som tycker folk gör fel. Alla pojkar som säger till.

Alla ni. Alla vi. Alla lika mycket värda.

Samhällets normer formar oss till de vi är, men de som skiljer sig från mängden det är de som egentligen finast är. För det är de som står emot. Samhällets förtryck och ont.

För all del tror dig inte förmer än mig. I slutändan kommer alla vinna över dig.

Som att vara tillbaka i högstadiet där killarna är as och du är lite mindre värd. När man ignoreras på frågan och svaret uteblir. Sanningen kom ikapp bilen rulla hem.

Alla ni. Alla vi. Alla lika mycket värda.

Hyllning till det där som kallas dansband...

Börja med att läsa titeln. Känner ni att "nää, det här orkar ja inte me", sluta läs NU för jag hade tänkt att gotta ner mig ordentligt i dääänsbänd nu!!!

I söndags avslutade jag en minst sagt fullspäckad helg med bugg till Lasse-Stefanz och Perikles, och ni vet säkert inte vilka det är men det spelar ingen större roll faktiskt. I alla fall. Jag åkte dit med noll förväntningar och ville nog egentligen mest sova. Det kostade 250 kronor. Mycket pengar. Dessutom kändes det mest som att lokalen skulle vara ockuperad av pensionärer vilket inte lät jättelockande precis. PRO-fest har man ju liksom fått nog av, pratar av erfarenhet. Men oj vad fel jag hade. Staden levererade och jag hade så fruktansvärt roligt. Det var dans från början till slut vilket motsvarade 4 timmar. Trevligt folk, mycket folk, känt folk, folk som kan dansa, folk från dalschland (<3)! För att inte tala om musiken... mmmm!

Jag tänkte på det någon gång där mellan elva och två, att tänk alla de satans stackare som missar det här. Gemenskapen, glädjen och endorfinkicken man får när man buggar till låtar som innehåller textrader som: Myggen är en plåga om sommaren, ändå är det inget som går upp mot den, röda bett som kliar, irriterar smått, men nätterna är ljusa och havet är blått, jag gick liksom en bonde på en nyslagen äng, när vifta bort en mygga från min varma goa säng, vad är det du vill veta, vad är det du vill ha, fråga jag en mygga som svara lika glad......"

Två dagar efteråt nu sitter jag och bara ler när jag tänker på det och magen typ pirrar som om man vore nykär eller nått när man minns tillbaka. Galet!

Pratade med min farmor förut också. Hon dansade när hon var ung och hon förstod varenda glädjeord jag överröste söndagskvällen med. Åkte bil med mor och far häromdagen. Vi lyssnade på en skiva. Pappa sa till mig å mamma att "tänk det här dansa vi till när vi var unga och nu dansar ni till det". Och jag tycker det är så himla roligt att oavsett generation så delar man ett intresse. I garderoben i söndags till exempel stod en äldre man och gav ut jackorna. Och glad som jag var började jag prata om hur bra det hade varit. Jag lovar! Hade det varit var som helst annars hade jag aldrig ens tänkt tanken att säga om något var bra. Nu gjorde jag det och vi kunde prata på bara för att oavsett att han kanske var född på 40-talet och jag 50 år senare så delade man ett intresse. Och det är det som är så jäkla fint. Dansband i mitt hjärta. Och ni som inte förstår det, jag hoppas ni slutade läsa!








En salig blandning.


Livet
skrattar dig rakt i ansiktet
är fruktansvärt orättvist
hatar att alla andra älskar
retar dig till ditt innersta visar sig
får en att gråta och skrika samtidigt
tar fram egenskaper du inte vill veta av
petar på dig när du sover
spottar när du nyss duschat
får dig att överanalysera och se saker ingen annan ser
visar dig från din sämsta sida
får en att vilja ta sovmorgon alla dagar
gör att man vill dra ett täcke över huvudet
blir inte som man tänkt sig
får dig att känna dig otillräcklig och fel
är piss

Livet
är fruktansvärt fint
älskar när alla hatar
berör dig så ditt innersta visar sig
får dig att skratta och le samtidigt
tar fram egenskaper du inte visste att du hade
ger dig en hjälpsam knuff i ryggen
får dig att känna dig älskad och se saker du vill se
visar dig från din allra vackraste sida
får en att vilja uppleva allt på en och samma gång
gör att man vill gå upp på morgonen
blir bättre än man tänkt sig
får dig att känna dig uppskattad och rätt
är vackert

Livet är det där man inte kan hantera.
Som gör att man spritter till och ler mest hela tiden för att en vecka senare inge en känsla av en sten i halsgropen och tårar nära till hands. Det är det där som man så gärna vill uppskatta men ibland bara får en att vilja blunda. Livet är, livet är det där. Måste lära att leva med det.


till slutet vi <3

Allting kommer bli bra till slut, och är det inte bra så är det inte slut än!

svammel från en vårglad tjej

Det bara går så fort att jag inte riktigt vet om jag hänger med på noterna riktigt. Lite som när man skulle spela dragspel när man var liten och läraren börja och helt plötsligt va låten slut fastän man själv bara kommit halvvägs. Fast egentligen känns det rätt bra att ha noll koll. Sådär galet och fritt. Sådär så att det känns i hela kroppen att man lever. Så känns det nu. Och det borde det egentligen inte göra, för Mars månad bjuder på jobb varenda helg och typ 7 skoluppgifter. Men det ä ju ändå ett tecken på att det ä rätt fint. Jag tror våren är min årstid helt enkelt.

Back to work...


Kyss Mig



Kyss Mig med Axel Algmark har satt dagens humör. Imorgon börjar visserligen skolan men helgen har varit så fruktansvärt fin att det börjar göra lite ont i käkarna. Jag somna vid 4 inatt efter att dansat mig virrig, upplevt nära-döden-känslor genom kappkörning, lyssnat på dansband på en öde rastplats och lärt känna en hel bunt nya människor. Vi toppade med en inbjudan till 20-årskalas på en bygdegård i närheten nästa helg. Det kommer bli så jäddra fint. Jag lever. Tack för det.


definition av lycka

Jag har tänkt att äkta, ren glädje är något man bara kunde uppleva som barn. Alltså litet barn. Missförstå mig inte, visst är man glad men i dagens samhälle glömmer man så snabbt av det. Som liten kunde man exempelvis tänka på julafton i flera veckor efteråt och minnas den med ett leende.

Visst skrattar man, men minuten efter har man glömt det. Och denna teori har jag drivit rätt länge nu.

Fram tills igår. För igår kände jag äkta glädje kvällen lång. Och med glädjen kom lyckan. Kanske lyckan över att lyckan finns. Eller så var det bara för att allt var så bra. För att jag träffade nya människor. Gamla människor. För att jag diskuterade begrepp med människor man bara flyktigt känner till. För att jag fick dansa till de där låtarna ingen annan förstår sig på. För att jag fick skrattkramp. För att bilturen bort och hem var väldigt, väldigt fin. För att man kunde glädja andra. För att andra gladde mig. För att folk visste vem man var. För att man fick va sitt rätta ja och äntligen få ge den sanna bilden. För att man när klockan var ett ville att allt skulle börja om igen.

Jag har gått runt i trans idag. Som sagt velat göra om alltihop igen, men insett att det kommer dröja alldeles för lång tid tills det inträffar. Samtidigt har jag insett att jag kan tänka tillbaka till gårdagen och le. Känna att oj vad jag hade roligt. Oj vad allt var bra. Kommande dagar, vecka, veckor, kan man när det mesta bara känns skit och oerhört tungt, minnas tillbaka och tänka att det FINNS ÄKTA GLÄDJE OCH LYCKA! Det känns rätt bra om jag får säga det själv.

Dimmiga dagar och klara nätter.


Visst har jag gjort det här förut, men med han visste vi båda att det skulle ta slut.
Det här hade ju inte ens börjat och det är det som känns så surt.


Andra har jag kunnat glömma, andra har gått mig förbi,
men det var något med honom som gjorde att jag kunde tänka mig att det skulle bli vi.


Hur ska det bli i framtiden om jag alltid faller så hårt.
Ibland känns det som om livet kommer bli så jävla svårt.
Om en kväll ute på krogen kommer få mig att känna mig så här.
Om det enda jag kan tänka på är hur han är.


 

Vill jag ha ovanligt mycket bekräftelse eller är det samma för alla.
Det känns som folk har lättare för att glömma och jag lättare för att falla.



(Humöret svänger likt en berg-och-dalbana, och ett gammalt utkast blir rätt snabbt inaktuellt. Ibland känns det ändå så här att vara liten)

 


Tankar från en 17-åring

Jag får inte lika många samtal som flickan med det fina håret.
Jag får inte lika många nyfikna frågor som bruden med de stora brösten.
Jag får inte guld och gröna skogar trots att jag faktiskt är jag,
det tycker man ju ändå borde väga upp och vara rätt så himla bra.

Jag dricker inte lika mycket och är inte så speciell.
Jag hålle på mina principer och ska folk beskriva mig använder de oftast ordet snäll (!)
Jag tror jag vet vem jag är, men i dagens samhälle spelar det ingen roll.
I dagens samhälle är de som räknas, de som super mest och har minst koll.

Min mamma sa häromdagen att folk vet vart jag är,
att de är säkra på att jag alltid kommer finnas där.
Jag sa till min mamma att jag inte trodde att det var så där,
sen sa jag att livet var orättvist och inte ville att det skulle va så här.

Det klart att man blir upprörd och inte ser det för vad det är.
Ett falkst jävla rollspel, utan hjärta, utan själ.

Jag hoppas att det i framtiden inte kommer spela någon roll.
Jag hoppas att mina barn i framtiden kommer få vara glada fastän de har kontroll.


Livet väntar ju inte precis på en

Hon stuvade in den sista resväskan i det redan fulla bagageutrymmet och stängde försiktigt luckan. Tittade sig omkring en sista gång. På skogen där det var omöjligt att gå vilse. Muren som de hade lagt ner så mycket tid på förra sommaren. Det före detta grönsakslandet. Bergsknallen där den rostiga traktorn fortfarande stod parkerad. Hon drog in lantluften en sista gång och satte sig bakom ratten. Lämnade gården där hon hade spenderat merparten av sitt liv bakom sig. Svängde ut på vägen dit bilarna aldrig kom. Körde förbi det gula huset där hennes första förälskelse hade bott. Passerade skolan vars skolgård nu var igenvuxen. Där hon hade hatat och älskat och gråtit och skrattat. Ibland allt på en och samma gång. Hon gjorde ett sista stopp i byn som hon aldrig skulle återvända till. Gick med vana steg till den sista gravstenen på den fjärde raden från vägen sett. Borstade bort några röda löv och tog bort de frusna blommorna. Texten lös mot henne alltför klart.

Familjegrav
Henrik Olsson 1976 - 2010
Gabriella Olsson 1978 -
Johannes Olsson 2001 - 2007
Erik Olsson 2009 - 2010

Livet hade inte blivit som hon hade tänkt sig. Det hade börjat bra. Hon hade haft en fin uppväxt. Tagit studenten. Rest till Australien. Träffat Henrik. Gift sig. Utbildat sig till barnmorska. Tagit examen och två veckor efteråt fött Johannes. Levt Svenssonliv med hund och katt och skrattat åt allt. Haft fina middagar med gamla barndomsvänner och deras familjer. Älskat och blivit älskad.
Om hon ändå hade undvikit att ge så mycket kärlek så hade allt blivit mycket lättare. Då hade sommaren 2007 och resterande delar av året inte blivit ett totalt mörker. Den enda bild hon haft på näthinnan hade inte varit Johannes livlösa kropp på bassängkanten. Vartenda barn hon sett hade inte blivit en plågsam påminnelse av vad hon inte längre hade. Men hur säger man till en mamma att inte älska sitt barn till fullo? Att bara älska till 99%? I ren överlevnadsinstinkt hade Erik blivit till. Hon hade fått känna på kärlekens lek ännu en gång. Men det slutade med att hela hennes värld försvann. På vägen dit bilarna aldrig kom, kom det en. Det kom till och med två. Och när Henrik med Erik i framsätet samtidigt körde ut från gårdsplanen, då small det.

Hon gick tillbaka till bilen utan att vända sig om. Körde hem till sin bror. Lämnade bilen på garageuppfarten. Sa hej då och blev blöt på axeln av allas tårar. Promenerade längs älven tills hon kom till tågstationen. Tre timmar senare hade hon flygbiljetten i sin hand och bagaget incheckat. Hon satte sig ner vid gaten och inväntade avgången. Tittade på alla människor som hon inte kände. Lyssnade, granskade, sammanfattade. Framför henne hoppade ett syskonpar hage på rutnätet från markplattorna. Hon kunde inte undgå att känna en avundsjuka gentemot deras föräldrar som satt på soffan mitt emot henne och log. De var lyckliga. De skulle till Thailand. De var en familj. Hon bytte plats och slog sig ner bredvid en äldre tant.
- Är det härifrån flyget till Thailand går? frågade tanten samtidigt som hon satte sig.
- Ja det hoppas jag, svarade hon.
- Du förstår, jag har aldrig flugit innan och det är ju så stort här. Jag som knappt vet hur man gör för att åka buss. Men nu, nu tänkte jag att det var dags. Livet väntar ju inte på en precis. Lika bra att bara gasa på. Ja, jag är ju 96 år idag. Jag vet vad jag pratar om. Mina väninnor tycker jag är lite konstig som sätter mig på ett flygplan så här, men va sjutton tänkte jag. Jag må kola innan vi är framme, men då har jag i alla fall försökt. Sitta där i en unken lägenhet alldeles ensam, det vill man ju inte.
Hon kunde inte låta bli att le. Där satt de. Två kvinnor i deras bästa år. Till synes helt olika. Omedvetna om varandras livsöden.
- Vad för dig till Thailand då min vän?
- Av samma anledning som dig, fast jag är 33.
Tanten tittade på kvinnan och la en hand på hennes knä. Utan att egentligen förstå, förstod hon bättre än de allra flesta. Att livet inte hade blivit som hon hade tänkt sig. Att hon hade tänkt sig för mycket. Att det var svårt att leva, men lättare än att dö.
- Min mor sa alltid till mig när jag var liten att meningen med livet är att bara leva utan att fundera så mycket på vad livet ger och tar, sa tanten.
- Men om du hade fått ändra på något då, hade du gjort det då? blev följdfrågan.
- Nej. Jag har haft det bra. Livet är inte något man kan ändra på, då försvinner ju hela principen. Hade du?
- Ja, svarade kvinnan utan att tveka.  
- Varför?
- För att få ha en mening.
- Meningar är bara bokstäver, ord, stavelser och adverb. Tänk dig att du har en bok. Du vill inte bara läsa enstaka meningar. Du vill få en helhet annars är det inte värt att sitta där.
- Men om man tappat helheten då?
- Då får man läsa långsammare.
- Och om man redan läser långsamt?
- Då får man ta sig en tupplur.
- Ibland känns det som om jag har sovit i tre år, och jag kan ändå inte hitta helheten. Den är liksom borta.
- Böcker finns liksom livet bara i en version och det är det enda vi inte kan styra över. Det är ju det som är så bra. Om du fortsätter att tänka på vad du har förlorat så kommer du förlora livet också. Det kan du vara säker på.
Hon hade fått lyssna på allt från att tiden läker alla sår till att Henrik hade velat se henne glad. Men aldrig hade hon fått sanningen framlagd på det här sättet. Utan något knussel. Bara ren skär sanning. Livet gör mycket. Det försvinner, det fortsätter, det skadar, det älskar, men det väntar inte. I 33 år hade hon levt med tanken på att livet bara var en scen för hennes existens. Aldrig hade det slagit henne att det egentligen var ombytta roller.

Hon funderade på tantens visdomsord samtidigt som de gick på planet. De slog sig ner vid ett fönster, lämnade mark och knäppte säkerhetsbältet.
- Wow, mamma, vad häftigt! ropade den lilla pojken från gaten över flygplanet. När jag blir stor vill jag bli flyg-plans-chaufför.
När hon hade vart liten hade hon velat bli veterinär. Sen hade hon blivit barnmorska. Idag hade hon äntligen insett vad hon verkligen ville bli. Lika klok som den 96-åriga tanten med samma sunda syn på livet. Det var vad hon skulle satsa på när hon kom fram till Thailand.
- Känner du? frågade tanten när de nådde molnen.
- Vadå?
- Livet!

inlägg utan namn punkt

När man är liten älskar man allt å alla.
När man är stor är man glad för vad man får.
Femton år, arg å ledsen.
Sjutton bast, fylld av tro.
Tiden kommer, tiden går.
Livet kommer, läggs till år.

Lördagskväll

Kall kväll, trött kväll, varmt dansgolv och bra sällskap.
Opepp, pepp, otaggad, taggad.
Gammal skolkamrat, dubbelbugg och bra låt.
Rutiga skjortor och vax i håret.
Alla känner alla, vi känner inte nån.
Sista timmen, varva stilar, flytta fötter, le stort.
Svart skjorta, silvrigt halsband, detaljer å smått och gott.
Fin kväll, bra kväll, nytt namn, nytt nummer.
Äter hamburgare mitt i natten, lyssnar på dansband och sjunger med.
Kommer hem klockan fyra.
Somnar sött, vaknar trött.

Drömmar inom snar framtid

Jag vill:
1. Vara 18!
2. Ha en grym kväll tillsammans med vänner fira att jag och hon hära faktiskt är 18!
3. Ha körkortet i min hand
4. Ta studenten
5. Ha en super-sommar
6. Åka till Irland och bo på gård med barn, får, kor och hästar

Det läskiga är att antagligen alla dessa punkter kommer få upplevas inom knappt ett års tid. Det är galet, men samtidigt så sjukt häftigt. Jag är idag lika stor som min syster var när jag gick i sjuan och hon slutade gymnasiet. Då var det en evighet kvar. Idag är det bara 234 dagar. Shit!

En svunnen tid, fram-tid.





I en svunnen tid.
I en nära framtid.

Drömmarna tyr sig likadana.
Hoppet har blivit en återkommande vana.

I en svunnen tid.
I en nära framtid.



hej dålig stil.

Jag är arg.
Så där fruktansvärt galen jävla arg att om jag stod framför en viss person skulle tungan bli svart.
På riktigt.
Svordommarna skulle ta slut.
Dörren till himlen skulle stängas för gott.
Jag är arg.
På riktigt.
Och tycker att vår så kallade vänskap är ett jävla skämt.
Fy fan!

Några få människor består.

Någonstans i en vit påse med massa smycken från barndomens tid ligger några svarta metallarmband. Ni vet sådana där som var så modernt förr. Man hade olika färger och så lät det om en vad man än gjorde. Ungefär som en sån där klocka kossor har runt halsen i serietidningar. I alla fall. De är svarta med lite silvrigt glitter på.

I en liten by som jag kommer ifrån är antalet ungdomar minst sagt begränsat. Vi var nio stycken i min klass. Man hatade dom andra. Man var bästa vänner. Bästa ovänner. Allt där emellan. Efter fråga-chans tiden hade alla vart ihop med alla. Alla hade kryssat i små rutor på små lappar. Fnissat. Skickat tillbaka dom. Och vips så var man ihop. Inget mer med det liksom.

En av de få killarna som gick på skolan gav mig dom där armbanden en gång. Rätt sött egentligen. Det varade inte så länge. Inte den gången, eller någon av de andra gångerna heller.

I eftermiddag var jag oerhört duktig och drog på mig mina springkläder. Inte trodde jag väl att jag skulle möta han igen. Vi har inte setts sedan nian. Innan dess tillbringade man nio år tillsammans. Jag kom att tänka på de där armbanden som aldrig blivit slängda (har väldigt svårt att slänga saker man kan ta i, just för att det går att ta i dem). Hur man var så löjligt glad över att just jag hade fått den där lappen vid det tillfället. Hur arg man var över att han och sina kompisar var sådana totalt-fuckade-idioter hela högen, som mest bara förpesta omgivningen.

Vi hälsade glatt på varandra. Och jag blev så glad över att se honom igen. Inte för att jag gillar honom vilket det nästan framstår som. Nej, just för att han var en del av min barndom. Sen kom den där känslan av hur sorgligt det var att man inte har setts på flera år, även om vi aldrig varit några närmare vänner. Människor kommer och går, några få består. Det är skrämmande. Vilka kommer man träffa om ett år. Vilka kommer man fortfarande ha kontakt med om tio år.

Jag är så himla glad över att med jämna mellanrum träffa några vänner från min gamla tid i den lilla klassen. Jag är så himla glad över att fortfarande ha kontakt med några från högstadietiden. Jag hoppas jag kommer vara lika glad om tio år. Om tjugo. Trettio. Jag hoppas att samlingen vänner kommer växa. Från gymnasietiden. Högskolan. Jobb. Utlandsresor. För när jag dör vill jag dö omtyckt!


sommarens sista varv







Nej vännen, det blir inte bättre än så här. Sommaren drar sina sista andetag. Panikartat försöker du hinna med allt som ska göras. Bada, skratta, sola, äta glass. Men andetagen blir färre och färre. Tillslut hörs en sista pust. Och det är då löven börjar dala.

Men än så länge sitter löven kvar. De börjar slita sig, men de har inte nått backen än. Jag håller tummarna för att de sitter kvar lite till. För innan de når backen ska jag hinna åka till kusten och campa. Utan mamma. Utan pappa. Med en vän. Känna mig stor. Bada, skratta, sola och äta glass.

Det blir en fin avslutning och en bra början på hösten. En höst som trots allt kanske inte blir sådär tråkig. Jag fyller ju arton. Och jag ska både till Berlin och London.

Sommaren drar sina sista andetag och jag tittar på.

En ny drake.







En ny drake i handen. Pappa i den andra. Mot nya äventyr. Parken med de stora träden, den lilla lekplatsen, men framför allt vindarna som skulle bära draken till stjärnorna.
"Pappa spring snabbare! Du måste springa pappa!"
Och pappan sprang. Och sprang. Och sprang.
Draken fastnade i ett träd.
Pappa tog ner den.
Draken krashade i marken.
Pappa lagade den.
"Titta den flyger! Den flyger pappa!"
Och draken, den flög.

En ny drake i handen. Mamma i den andra. Mot nya äventyr. Parken med de stora träden, den lilla lekplatsen, men framför allt vindarna som skulle bära draken till stjärnorna.
"Mamma spring snabbare! Du måste springa mamma!"
Och mamman sprang. Och sprang. Och sprang.
Hon mindes den där dagen. Då hon tillsammans med sin nu döde far hade flugit drake för första gången.
Hon mindes att hon hade skrattat när draken bars upp av vindarna mot himlen.
Hon mindes hur hon tillsammans hade vandrat hem med sin pappa i handen och känt ett bubblande glädjerus i magen.
Därför sprang hon. För sin sons skull. För sin pappas skull. Men mest för sin egen skull.
Hon var barn igen.


Tidigare inlägg
RSS 2.0