Hej där gamle kompanjon. Gråt en skvätt. Var patetisk för ett tag.
Gå vidare.
Gräv ner dig i dina sorger och besvär.
Gå vidare.
Kläm fram lite tårar. Fundera på det som varit, nutiden, framtiden, vardagen.
Gå vidare.
Ställ saker ch ting på sin yttersta spets.
Gå vidare.
Ifrågasätt omgivningen.
Gå vidare.

Gå vidare, för här vill du inte stanna.

Man hoppas till hoppet är ute.
Man inbillar sig tills man bara ser inbillningar.
Man tror inte på sanningen fast man får den förklarad för sig.
Man blir lika ledsen varje gång.

Jag satt ensam på spårvagnen. Utan mål, utan baktanke. En sådan där vanlig ovanlig dag när man har lov och kan göra vad man vill. Jag köpte en heldagsbiljett och steg på första bästa ankommande vagn. En kvinna med grått hår gick runt med en halv pantburk och skramlade med några ensamma mynt. Jag vände bort blicken och dolde min nyinhandlade påse med en tröja och ett par skor. Jag får alltid lika dåligt samvete. I samma veva som min förnekelse stannade spårvagnen till och människor klev av medan andra steg på. Ett gammalt par, en mamma med barnvagn och skrikande unge, en medelålders man med portfölj, en liten flicka med rosa ryggsäck, ett ungt par som höll varandra i handen och en kille i min ålder med Emil-i-Lönnerberga-keps på huvudet. En blå sådan i jeanstyg. Jag föreställde mig hur han hade hängslen på sig under sin gröna parkas. Kanske hade han en ”bysse” hemma också. Han slog sig ner i sätet mittemot mig. Våra ögon råkade mötas och jag slog ner dem i samma sekund. Jag har aldrig kunnat titta en okänd kille i ögonen. Samtidigt så har jag aldrig fått hålla någon i handen heller. Samband? Arg på mig själv och med det nu pussande paret i sätet bredvid mig tog jag ett djupt andetag (dock ett litet sådant så att det inte skulle synas), sträckte på ryggen, drog diskret ur högtalarna ur öronen, höjde ansiktet och log. Han satt och tittade ut genom fönstret men måste sett min suspekta rörelse reflekteras i fönsterrutan för han vände huvudet mot mig. Kanske för att jag såg ut som en idiot, kanske för att han lyssnade på någon bra låt, kanske för att han hade fått ett roligt sms innan han gick på spårvagnen, kanske för att han hade vaknat glad, kanske för att han blev så överraskad att någon ler på en spårvagn, kanske var det därför han log tillbaka mot mig.
- Hej.
Jag förvånades över den nya sida som jag höll på att utforska, att jag var så modig, vem kunde ana?
- Hej du.
- Fin keps.
Fin keps! Vem säger något sånt?!!
Han skrattade lite men tackade sedan, och jag trodde honom.
- Philip.
- Astrid.
Sedan reste han sig upp och gick. Och jag satt kvar och log. Glad över att jag vågade och med ett nytt hopp om framtiden. Kanske skulle jag också hitta någon att hålla handen med om jag fortsatte så här.

Jag tycker om saker som man har haft ett tag som liksom betyder något fast man inte kan förklara hur eller vad riktigt. Det är som ett stycke trygghet runt halsen. Som man kan dra handen över och veta att det finns där och kommer göra så.

När jag blir stor och lämnar skolan bakom mig ska jag åka till Paris. Äta baguetter, sitta på ett litet café, prata franska med vackra människor, ha picknick vid eiffeltornet, strosa på trånga gator kantade av träd med rosa blommor. Jag ska bo i en vindsvåning med mörkt tak och vitt golv, djupa fönster och mjuka kuddar att sitta på. Där i ett av fönstrena ska jag sitta och läsa Elle (har ni tänkt på att det känns väldigt glamouröst att bläddra i en Elle!), ha på mig någon fin klänning från någon fin second-hand-butik. Den ska vara prickig. När jag inte gör allt det där ska jag jobba som servitör på ett litet café där det finns en mörkhårig fransos som är stamkund bara för att jag jobbar där. Han ska bjuda ut mig på utebio och vi ska dricka vin och skiljas åt och aldrig mer ses igen.
Livet är en illussion. En vacker sådan.





(inte mina bilder)

Vad gör jag för fel? Eller svaret är egentligen redan solklart. Mina tankar. De snurrar konstant på högvarv. Gräver sig in på djupet, tar en fikapaus, gräver sig ännu lite djupare, förstör, försämrar, analyserar, konstaterar.
I snart ett år känns det som har jag gått och burit på en liten klump som vissa dagar varit större än andra. Kort sagt har året 2010 varit ett jävla skitår. Sommaren var bortkastad och som sagt, övriga året har jag mest spenderat till att analysera varenda minsta sak från alla vrår och vinklar.

Uppskattning. Något jag varit väldigt dålig på. Dels mot mina vänner och omgivning. Ta vara på allt det bra istället för att förstora upp allt det dåliga. Men även mot mig själv. Den jag var när jag gick ur nian är liksom borta. Att kunna stå i spegeln och säga "Jag är rätt grym" hör ine precis till vanligheterna nu för tiden.

Den ständiga frågan om man kan växa ifrån något som alltid varit lika självklart som att ta en dusch efter ett träningspass har hängt som en svart moln över mig. Kanske har det bara varit från min synvinkel. Men det har slagit mig hur mycket man ändras på ett år med nya umgängeskretsar. Jag har vant mig vid att vara i toppen på listan och åter igen har mina illussioner om hur vänskap ska se ut gjort mig besviken. Mina fjantiga, töntiga, idiotiska illusioner. Skit i plats på listan, huvudsaken är ju egentligen att man över huvud taget finns med på den.

Den ständiga tanken på den perfekta formade handen att hålla i, lurade mig återigen. Inte att den inte var perfekt formad, utan för att den aldrig infann sig. Eller en gång, i en timme, en kväll, ett av de där ögonblicken på det här året som ändå har varit värd att minnas.

Om 7 dagar fyller jag 17. Om ett år och 7 dagar fyller jag 18. Detta sista år på min ungdom lovar jag mig själv att tänka mindre, skratta mer och försöka ändra på alla mina tankar på hur det perfekta tonårslivet ska vara.
Till sist, ni som känner och står ut med mig, förlåt för allt jag sagt och inte sagt. Förlåt för allt jag tänkt, för oj vad jag har tänkt. Skitsaker, skitsnack, skit helt enkelt. Skulle Gud se min dagbok skulle jag åka raka vägen till helvetet direkt. Som tur är insåg jag det i tid. Jag vet att åtskilliga papper i min tankebok kommer förbli fyllda av snurriga, virriga tankar. Kanske är det okej, för mina tankar är ju ändå en del av mig. Men innan nytt kapitel och ny sida. Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt.

Sittandes på sängkanten lovade vi varandra evig kärlek, tillförlit och framför allt evig vänskap. Jag undrade redan då om framtiden alltid skulle se så där ljus ut som den gjorde den morgonen. Lika snabbt slog jag undan tankarna eftersom det brukar vara de som kan förstöra en dags humör.
Framtiden blev nutid, nutiden blev historia, historien blev minnen och minnena blev tårar.
Jag borde vetat så mycket bättre än att tro, hoppas och önska på att den där ljusa morgonen skulle bestå. Ljus avlöses alltid av mörkret, som natt efter dag, som sorg efter glädje. Tårarna blev ilska. Ilskan blev tårar. Och så där höll det på. I något som liknade ett liv. Halvvägs in i det där livet, en kväll när jag inte kunde somna började jag städa lite tafatt i mitt rum. Längst ner i en skrivbordslåda låg en hjärtformad lapp. 
”Ärligt, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Du är du och det är grymt.”
Först log jag. Sedan insåg jag att det var förra ”Alla-hjärtans-dag” som jag hade hittat det röda pappret under min kudde när du hade gått. Jag lät några tårar rulla nerför kinden. Sedan skrek jag och började sparka på sänggaveln. Även om du inte visste, så visste jag. Du skulle hitta en annan att ge röda lappar till.
Man ska inte lova saker man inte kan hålla. Man ska inte använda starka ord så ofta att de blir svaga. Man ska inte vara du och använda de orden till någon annan än mig. Man ska inte. Fan.

Börja om på nytt. Börja om från början. Dansbandstext har aldrig varit så igenkännbar.

Jag...
... tycker om att måla mina naglar i olika färger
... tycker om att fota även om resultate blir mindre lyckat allt som oftast
... har en data full med massa oavslutade berättelser som aldrig kommer                     bli tryckta som tanken med dem var
... har känt denna flicka i 11 år och nämner henne därför att hon är en rätt                 stor del av den jag är
... ångrar att jag inte valde någon roligare gymnasieutbildning
... funderar på om argronom är något för mig
... vill ha en ny garderob
... tänker en hel jävla massa vilket allt som oftast resulterar i ett hjärnkaos
... har börjat gråta till allt, TV som böcker, senast var det "Sveriges Biggest             Loser" (känslig?)
... hade rätt bra självförtroende innan jag började ettan vilket är konstigt              eftersom min klass nu är mycket   trevligare
... skriver i en svart anteckningsbok så fort jag är ledsen vilket gör att man             blir gladare, testa
... tror på framtiden, för det mesta
... är tyst enligt de flesta, vilket stör mig för i själva verket så är jag inte det
... tycker därför att det är rätt fint med tysta människor
... har börjat tro att jag kommer förbli singel hela livet
... älskar Daniel Adams-Rays musik
...är rätt arg just nu...

 

Jag hittade en facebook-grupp: Försök inte vara perfekt för någon. Vänta på den som älskar dina fel. Jag tyckte det var värt att nämnas.

 

Vem jag än träffar, vad jag än gör
Banden blir starkare varje gång
Spola tillbaka tiden
Gör om, gör nytt, gör bättre

”It must’ve been love” som ljuder från högtalarna. Båda lika medvetna om lätta fingertoppar. Lika säkra på att aldrig mer mötas, men lika övertygade om att det inte spelar någon större roll i detta nu. Leendes, dansandes, pratandes på ett ställe där ålder, namn, skola och andra vardagliga saker inte spelar någon roll. Att för en kväll vara någon ingen känner, utan fördomar eller åsikter. Bara vara jag. Tillsammans med bara du. Det var rätt bra. Det var vad jag behövde just nu.

It mustn’t have been love, but it must’ve been a good night.

Du log och sa: "Hur svårt kan det vara?"
Dansgolvet var fullt av svettiga kroppar och snabba fötter.
"Höger fram, tramp, vänster, lyft, höger bak, tramp... Du kan ju!"
"Hehe, ja, jag kan väl det då" sa jag och försökte överrösta musiken och alla glada människor.
Vi försökte oss på en snurr och ända sen dess fortsatte min värld bara att snurra på. Jag önskade att någon hade stannat i tid, innan spegeln gick sönder i tillräckligt många bitar för att ge mig otur under det framtida året.

Mina röda, slitna converse hördes längs stadens gråa gator. Ensam sprang jag tills tårarna var lika slut som det som en gång kallades oss. Sorgen övergick till ilska och jag sparkade på de gatustolpar som stod för nära. Mina fötter började bulta av smärta, men nervsystemet och hjärnan ville inte samarbeta.

"Det är jag. Hej."
Som om jag inte skulle känna igen din röst om du så opererade stämbanden.
"Hej."
"Förlåt".
Fan. Min värld hade precis stannat.

Sitter vid ett bord omgivet av böcker om farliga växter och vilda djur.
Högklackade skor smattrar taktiskt mot det laminerade golvet.
En billighetsvariant av stolar som i följd ger nackspärr.
Sitter ihopsjunken, utan hållning.
Bullsmak i munnen, smörgås i väskan.
Taggad, laddad, omotiverad.
De där böckerna om naturen pockar verkligen på min uppmärksamhet.

Varför är det så mycket tystare på bibliotek som rymmer så många människor än min lägenhet som jag bor själv i?

Just nu önskar jag att jag var på en helt annan plats jag inte visste namnet på. En plats där solen gick upp i väst, och dalade i öst. En plats där bak var fram, och fram var bak. Ett sånt där ställe där man skulle kunna vara den man var utan att behöva reflektera över det. Kanske skulle man kunna kalla den här platsen Spanien, eller bara något helt annat än den stad, de gator jag befinner mig på just nu.
Där skulle jag prata om jag ville, gråta om jag kände för det, skrika när jag önskade och sjunga om jag kunde. Jag skulle vara omgiven av en hel hög människor som uppskattade och som var uppskattade. Människor som påminde om hur det förflutna en gång såg ut.
På den där platsen skulle livet vara lika enkelt som det en gång var.
Men just nu vet jag inte var det här stället finns. Just nu har jag bara minnen att binda kvar mig vid som påminner om att så där kommer det aldrig mer bli. Minnen som antagligen bara är förfinade och som inte gör några försök att förklara hur verkligheten egentligen såg ut då, för längesen. Minnen som likt förbannat etsar sig fast och upprepar om och om igen att det som en gång var, kommer aldrig mer tillbaks.
Idag vill jag vara ett och ett halvt år äldre, sitta på ett flyg till ett land bakom vattnet, där man knappt kan språket, där man inte känner någon. Där man kan börja om på nytt och komma hem igen, ett år senare som en starkare person.

När jag var liten gick jag på en mint sagt liten skola, 50 elever eller något i den stilen tror jag vi var. Där var man som man var. Alla lekte tillsammans. Det är i alla fall så jag vill minnas det, men jag vet att det fanns en tjej i min klass som ibland var lite ensammare än oss andra. Varför? För att denna tjejen ansågs lite annorlundare. Idag anser jag att hon har en väldigt skön personlighet.

När jag gick på högstadiet fick man nya vänner, hamnade på en ny plats. Man var minst och tryckte sig mot väggen. Osäker var bara förnamnet. Men när jag minns tillbaka är det mig själv i en svart yvig kjol jag ser framför mig. Inte mig själv i hood-tröja och märkesjeans som de andra. Inte son någon kopia utan som ett orginal. Jag minns alla de som kallade en pluggis. Jag minns att jag var så himla ledsen i sjuan över det där förbannade ordet. I nian när jag fick ta emot mitt stipendie var jag stolt, och i det ögonblicket växte jag lite till inombords.

Nu är det gymnasiet som gäller. Jag pluggar fortfarande, men det är okej. Jag har fortfarande på mig det jag vill, och det är okej. Jag dricker inte, och det är okej. Ändå var det med gråten i halsen jag lämnade stan härom kvällen, bara för att okej var just det man inte var. Jag var för tyst, för tråkig, för kaxig, för mycket mig själv helt enkelt. Det var då jag insåg att det kommer alltid finnas någon som vill försöka få dig att bli mindre värd. Jag insåg att antagligen kommer det vara så hela livet.

Vad jag försöker få fram med detta alldeles för långa inlägget är att du är den enda som du alltid kommer kunna lita på. Du är den enda som du kan lita på kommer säga att du är bäst. Du är den enda som kan vara dig själv. Just därför är jag så glad att jag är tyst, att jag pluggar och att jag är nykterist. Jag är så jävla glad att jag är jag och inte någon annan.

Jag ville ha en sommar med sol och värme.
En sommar full av ljumma grillkvällar med fina vänner.
En pojke med mjuka händer och krulligt hår.

Jag hade skapat mig en illusion av en sån där sommar varenda flicka i min ålder skriver om på sina bloggar.
Jag hade drömmar som steg mig över huvudet.

Nu har halva sommarlovet passerat.
Jag har jobbat varenda dag jag kommer ihåg.
Igår var första gången jag över huvud taget badade på riktigt i en sjö.
Jag har inte grillat. Jag har inte suttit ute mer än en kväll.
Och för att inte tala om den uteblivna pojken.

Om fem dagar är jag ledig, i en vecka minus en dag.
Då ska jag bort.
Då ska jag knäppa händerna och be om ljumma kvällar och varma dagar.
Då ska jag gå längs en havsstrand med tårna nerborrade i sanden.
Då ska jag njuta till fullo.
Då ska jag ha sommarlov - på riktigt.
Sedan ska jag på festival.
Fem dagar till, sedan ska jag börja andas med djupa andetag.

Det var vi mot världen. Underbara, oslagbara. Så var det, och så skulle det förbli hur långa avstånden än blev.
Men varför är det inte som det en gång var?
Varför ersätter man och blir ersatt?
Varför gjorde vi aldrig de saker som beskrivs som fantastiskt roliga och bara helt bäst?
Varför är det inte som det en gång var?