När man var liten och skulle somna innan sin födelsedag så pirrade det alltid så där i magen och det enda man ville var att natten skulle gå jättesnabbt. Sen blev man stor och den där känslan försvann utan förvarning.

Förra året fyllde jag 17. En mellantid då det inte händer mycket tänkte jag. Jag hade fel. Att vara 17 är rätt okej det med, men nu, nu är det dags. Imorgon fyller jag 18.

Förra året skrev jag nyårslöften. Jag visste att jag skulle tycka livet var orättvist när alla andra fyllde mycket tidigare än mig. Därför lovade jag mig själv att njuta något kollosalt av min sena födelsedag. Det ska jag. Och vet ni vad, kanske blir det en sista gång någonsin, men ikväll kommer jag som ett litet barn inte kunna somna, och min mage kommer vara i uppror. Längtar.