Allt detta folk! Vart jag än vänder mig. Ställer mig bakom min långa vän och försöker göra mig så osynlig jag bara kan. Försöker diskret hålla för näsan. Klarar inte av rökluften. Försöker hålla för öronen. Klarar inte av den maniska "köp-så-mycket-du-bara-kan-musiken". Kaoset når mitt huvud. Dunkar på insidan som små, snabba barnslag. Hörde på radion imorse att barns händer är lika hårda som järn, eller nått sånt. Flyr undan stadsborna med annorlunda dialekt, slår mig ner i den mjuka tågstolen. Granskar min omgivning. En medelålders man, en yngre kille, en äldre kvinna. Trycker in hörlurarna i öronen, lutar mig bakåt. Vrider på huvudet för att den söndriga luren ska få kontakt med metallbitarna inne i mobilen. Ger upp och riktar istället min uppmärksamhet åt omgivningen som passerar revy. Får syn på några fåglar som i farten ser ut som om de är stilla i luften. Som om de tryckt på pausa-knappen. Kommer på mig själv att jag skulle vilja ha en sådan knapp. Dagarna bara flyger förbi. Läxorna blir inte gjorda. Lovet är snart förbi. Den välbekanta stressen gör sig påmind. Tågmöte försenar mig. Missar bussen med en halv sekund. En halv sekund som inte var på min sida. Otur. Inte tur. Längesen jag hade tur. Tror jag förbrukade min dos av tursamheten när jag föll i backen som liten och överlevde.

Lite så har min dag sett ut...