Jag har tänkt att äkta, ren glädje är något man bara kunde uppleva som barn. Alltså litet barn. Missförstå mig inte, visst är man glad men i dagens samhälle glömmer man så snabbt av det. Som liten kunde man exempelvis tänka på julafton i flera veckor efteråt och minnas den med ett leende.

Visst skrattar man, men minuten efter har man glömt det. Och denna teori har jag drivit rätt länge nu.

Fram tills igår. För igår kände jag äkta glädje kvällen lång. Och med glädjen kom lyckan. Kanske lyckan över att lyckan finns. Eller så var det bara för att allt var så bra. För att jag träffade nya människor. Gamla människor. För att jag diskuterade begrepp med människor man bara flyktigt känner till. För att jag fick dansa till de där låtarna ingen annan förstår sig på. För att jag fick skrattkramp. För att bilturen bort och hem var väldigt, väldigt fin. För att man kunde glädja andra. För att andra gladde mig. För att folk visste vem man var. För att man fick va sitt rätta ja och äntligen få ge den sanna bilden. För att man när klockan var ett ville att allt skulle börja om igen.

Jag har gått runt i trans idag. Som sagt velat göra om alltihop igen, men insett att det kommer dröja alldeles för lång tid tills det inträffar. Samtidigt har jag insett att jag kan tänka tillbaka till gårdagen och le. Känna att oj vad jag hade roligt. Oj vad allt var bra. Kommande dagar, vecka, veckor, kan man när det mesta bara känns skit och oerhört tungt, minnas tillbaka och tänka att det FINNS ÄKTA GLÄDJE OCH LYCKA! Det känns rätt bra om jag får säga det själv.

Hur man testar sin brandvarnare.

Det har hänt så jukt mycket sen sist...

Tiden finns inte till att hinna ta kort med systemkameran. Det blir lite spontana mobilbilder (syns i kvalitén) som sammanfattar vad jag har sysslat med i december...


Inspelning av julkalender.


Tomteparad. Ett måste för att den riktiga julkänslan ska infinna sig.


Lucia. Det var så väldans, oerhört fint.


Jag var på dansuppvisning. Sen dansuppvisade jag själv också.

När man var liten och skulle somna innan sin födelsedag så pirrade det alltid så där i magen och det enda man ville var att natten skulle gå jättesnabbt. Sen blev man stor och den där känslan försvann utan förvarning.

Förra året fyllde jag 17. En mellantid då det inte händer mycket tänkte jag. Jag hade fel. Att vara 17 är rätt okej det med, men nu, nu är det dags. Imorgon fyller jag 18.

Förra året skrev jag nyårslöften. Jag visste att jag skulle tycka livet var orättvist när alla andra fyllde mycket tidigare än mig. Därför lovade jag mig själv att njuta något kollosalt av min sena födelsedag. Det ska jag. Och vet ni vad, kanske blir det en sista gång någonsin, men ikväll kommer jag som ett litet barn inte kunna somna, och min mage kommer vara i uppror. Längtar.

Så här skulle jag kunna tänka mig att se ut på nyår. Är såld på klänningen!!!!

Klänning - Vero Moda
Skor - Scorett
Halsband - Lindex

(Klicka för att komma till länk)

 

Vill jag ha ovanligt mycket bekräftelse eller är det samma för alla.
Det känns som folk har lättare för att glömma och jag lättare för att falla.

(Humöret svänger likt en berg-och-dalbana, och ett gammalt utkast blir rätt snabbt inaktuellt. Ibland känns det ändå så här att vara liten)

 

Jag får inte lika många samtal som flickan med det fina håret.
Jag får inte lika många nyfikna frågor som bruden med de stora brösten.
Jag får inte guld och gröna skogar trots att jag faktiskt är jag,
det tycker man ju ändå borde väga upp och vara rätt så himla bra.

Jag dricker inte lika mycket och är inte så speciell.
Jag hålle på mina principer och ska folk beskriva mig använder de oftast ordet snäll (!)
Jag tror jag vet vem jag är, men i dagens samhälle spelar det ingen roll.
I dagens samhälle är de som räknas, de som super mest och har minst koll.

Min mamma sa häromdagen att folk vet vart jag är,
att de är säkra på att jag alltid kommer finnas där.
Jag sa till min mamma att jag inte trodde att det var så där,
sen sa jag att livet var orättvist och inte ville att det skulle va så här.

Det klart att man blir upprörd och inte ser det för vad det är.
Ett falkst jävla rollspel, utan hjärta, utan själ.

Jag hoppas att det i framtiden inte kommer spela någon roll.
Jag hoppas att mina barn i framtiden kommer få vara glada fastän de har kontroll.

 

 

Jag går till skolan när det är mörkt. Jag pluggar. Går hem när det är mörkt. Stjärnorna är tända på himlen och julen närmar sig för varje dag som går. Jag kämpar på med uppsatser hit och dit, ett jobb som ska skötas, ett körkort som ska tas och vänner som ska ses efter. Jag firar vänner som blir stora, äter hamburgare, åker bil till disneymusik och dansar med killar från Dalsland. Jag längtar efter lov och julafton, efter att mobilen ska låta och snö. Men mest av allt går jag nog ändå runt och tänker på att det är mindre än en månad kvar tills jag är 18. Lite så ser mitt liv ut...

 

Hon stuvade in den sista resväskan i det redan fulla bagageutrymmet och stängde försiktigt luckan. Tittade sig omkring en sista gång. På skogen där det var omöjligt att gå vilse. Muren som de hade lagt ner så mycket tid på förra sommaren. Det före detta grönsakslandet. Bergsknallen där den rostiga traktorn fortfarande stod parkerad. Hon drog in lantluften en sista gång och satte sig bakom ratten. Lämnade gården där hon hade spenderat merparten av sitt liv bakom sig. Svängde ut på vägen dit bilarna aldrig kom. Körde förbi det gula huset där hennes första förälskelse hade bott. Passerade skolan vars skolgård nu var igenvuxen. Där hon hade hatat och älskat och gråtit och skrattat. Ibland allt på en och samma gång. Hon gjorde ett sista stopp i byn som hon aldrig skulle återvända till. Gick med vana steg till den sista gravstenen på den fjärde raden från vägen sett. Borstade bort några röda löv och tog bort de frusna blommorna. Texten lös mot henne alltför klart.


Livet hade inte blivit som hon hade tänkt sig. Det hade börjat bra. Hon hade haft en fin uppväxt. Tagit studenten. Rest till Australien. Träffat Henrik. Gift sig. Utbildat sig till barnmorska. Tagit examen och två veckor efteråt fött Johannes. Levt Svenssonliv med hund och katt och skrattat åt allt. Haft fina middagar med gamla barndomsvänner och deras familjer. Älskat och blivit älskad.
Om hon ändå hade undvikit att ge så mycket kärlek så hade allt blivit mycket lättare. Då hade sommaren 2007 och resterande delar av året inte blivit ett totalt mörker. Den enda bild hon haft på näthinnan hade inte varit Johannes livlösa kropp på bassängkanten. Vartenda barn hon sett hade inte blivit en plågsam påminnelse av vad hon inte längre hade. Men hur säger man till en mamma att inte älska sitt barn till fullo? Att bara älska till 99%? I ren överlevnadsinstinkt hade Erik blivit till. Hon hade fått känna på kärlekens lek ännu en gång. Men det slutade med att hela hennes värld försvann. På vägen dit bilarna aldrig kom, kom det en. Det kom till och med två. Och när Henrik med Erik i framsätet samtidigt körde ut från gårdsplanen, då small det.

Hon gick tillbaka till bilen utan att vända sig om. Körde hem till sin bror. Lämnade bilen på garageuppfarten. Sa hej då och blev blöt på axeln av allas tårar. Promenerade längs älven tills hon kom till tågstationen. Tre timmar senare hade hon flygbiljetten i sin hand och bagaget incheckat. Hon satte sig ner vid gaten och inväntade avgången. Tittade på alla människor som hon inte kände. Lyssnade, granskade, sammanfattade. Framför henne hoppade ett syskonpar hage på rutnätet från markplattorna. Hon kunde inte undgå att känna en avundsjuka gentemot deras föräldrar som satt på soffan mitt emot henne och log. De var lyckliga. De skulle till Thailand. De var en familj. Hon bytte plats och slog sig ner bredvid en äldre tant.
- Är det härifrån flyget till Thailand går? frågade tanten samtidigt som hon satte sig.
- Ja det hoppas jag, svarade hon.
- Du förstår, jag har aldrig flugit innan och det är ju så stort här. Jag som knappt vet hur man gör för att åka buss. Men nu, nu tänkte jag att det var dags. Livet väntar ju inte på en precis. Lika bra att bara gasa på. Ja, jag är ju 96 år idag. Jag vet vad jag pratar om. Mina väninnor tycker jag är lite konstig som sätter mig på ett flygplan så här, men va sjutton tänkte jag. Jag må kola innan vi är framme, men då har jag i alla fall försökt. Sitta där i en unken lägenhet alldeles ensam, det vill man ju inte.
Hon kunde inte låta bli att le. Där satt de. Två kvinnor i deras bästa år. Till synes helt olika. Omedvetna om varandras livsöden.
- Vad för dig till Thailand då min vän?
- Av samma anledning som dig, fast jag är 33.
Tanten tittade på kvinnan och la en hand på hennes knä. Utan att egentligen förstå, förstod hon bättre än de allra flesta. Att livet inte hade blivit som hon hade tänkt sig. Att hon hade tänkt sig för mycket. Att det var svårt att leva, men lättare än att dö.
- Min mor sa alltid till mig när jag var liten att meningen med livet är att bara leva utan att fundera så mycket på vad livet ger och tar, sa tanten.
- Men om du hade fått ändra på något då, hade du gjort det då? blev följdfrågan.
- Nej. Jag har haft det bra. Livet är inte något man kan ändra på, då försvinner ju hela principen. Hade du?
- Ja, svarade kvinnan utan att tveka.  
- Varför?
- För att få ha en mening.
- Meningar är bara bokstäver, ord, stavelser och adverb. Tänk dig att du har en bok. Du vill inte bara läsa enstaka meningar. Du vill få en helhet annars är det inte värt att sitta där.
- Men om man tappat helheten då?
- Då får man läsa långsammare.
- Och om man redan läser långsamt?
- Då får man ta sig en tupplur.
- Ibland känns det som om jag har sovit i tre år, och jag kan ändå inte hitta helheten. Den är liksom borta.
- Böcker finns liksom livet bara i en version och det är det enda vi inte kan styra över. Det är ju det som är så bra. Om du fortsätter att tänka på vad du har förlorat så kommer du förlora livet också. Det kan du vara säker på.
Hon hade fått lyssna på allt från att tiden läker alla sår till att Henrik hade velat se henne glad. Men aldrig hade hon fått sanningen framlagd på det här sättet. Utan något knussel. Bara ren skär sanning. Livet gör mycket. Det försvinner, det fortsätter, det skadar, det älskar, men det väntar inte. I 33 år hade hon levt med tanken på att livet bara var en scen för hennes existens. Aldrig hade det slagit henne att det egentligen var ombytta roller.

Hon funderade på tantens visdomsord samtidigt som de gick på planet. De slog sig ner vid ett fönster, lämnade mark och knäppte säkerhetsbältet.
- Wow, mamma, vad häftigt! ropade den lilla pojken från gaten över flygplanet. När jag blir stor vill jag bli flyg-plans-chaufför.
När hon hade vart liten hade hon velat bli veterinär. Sen hade hon blivit barnmorska. Idag hade hon äntligen insett vad hon verkligen ville bli. Lika klok som den 96-åriga tanten med samma sunda syn på livet. Det var vad hon skulle satsa på när hon kom fram till Thailand.
- Känner du? frågade tanten när de nådde molnen.
- Vadå?
- Livet!

När man är liten älskar man allt å alla.
När man är stor är man glad för vad man får.
Femton år, arg å ledsen.
Sjutton bast, fylld av tro.
Tiden kommer, tiden går.
Livet kommer, läggs till år.

Kall kväll, trött kväll, varmt dansgolv och bra sällskap.
Opepp, pepp, otaggad, taggad.
Gammal skolkamrat, dubbelbugg och bra låt.
Rutiga skjortor och vax i håret.
Alla känner alla, vi känner inte nån.
Sista timmen, varva stilar, flytta fötter, le stort.
Svart skjorta, silvrigt halsband, detaljer å smått och gott.
Fin kväll, bra kväll, nytt namn, nytt nummer.
Äter hamburgare mitt i natten, lyssnar på dansband och sjunger med.
Kommer hem klockan fyra.
Somnar sött, vaknar trött.

Jag vill:
1. Vara 18!
2. Ha en grym kväll tillsammans med vänner fira att jag och hon hära faktiskt är 18!
3. Ha körkortet i min hand
4. Ta studenten
5. Ha en super-sommar
6. Åka till Irland och bo på gård med barn, får, kor och hästar

Det läskiga är att antagligen alla dessa punkter kommer få upplevas inom knappt ett års tid. Det är galet, men samtidigt så sjukt häftigt. Jag är idag lika stor som min syster var när jag gick i sjuan och hon slutade gymnasiet. Då var det en evighet kvar. Idag är det bara 234 dagar. Shit!

60000 människor. 12000 döda. Overkligt och svårt att förstå. Levande blommor vittnar ändå om att det inte är glömt och att det inte kommer glömmas.