Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt.
Vad gör jag för fel? Eller svaret är egentligen redan solklart. Mina tankar. De snurrar konstant på högvarv. Gräver sig in på djupet, tar en fikapaus, gräver sig ännu lite djupare, förstör, försämrar, analyserar, konstaterar.
I snart ett år känns det som har jag gått och burit på en liten klump som vissa dagar varit större än andra. Kort sagt har året 2010 varit ett jävla skitår. Sommaren var bortkastad och som sagt, övriga året har jag mest spenderat till att analysera varenda minsta sak från alla vrår och vinklar.
Uppskattning. Något jag varit väldigt dålig på. Dels mot mina vänner och omgivning. Ta vara på allt det bra istället för att förstora upp allt det dåliga. Men även mot mig själv. Den jag var när jag gick ur nian är liksom borta. Att kunna stå i spegeln och säga "Jag är rätt grym" hör ine precis till vanligheterna nu för tiden.
Den ständiga frågan om man kan växa ifrån något som alltid varit lika självklart som att ta en dusch efter ett träningspass har hängt som en svart moln över mig. Kanske har det bara varit från min synvinkel. Men det har slagit mig hur mycket man ändras på ett år med nya umgängeskretsar. Jag har vant mig vid att vara i toppen på listan och åter igen har mina illussioner om hur vänskap ska se ut gjort mig besviken. Mina fjantiga, töntiga, idiotiska illusioner. Skit i plats på listan, huvudsaken är ju egentligen att man över huvud taget finns med på den.
Den ständiga tanken på den perfekta formade handen att hålla i, lurade mig återigen. Inte att den inte var perfekt formad, utan för att den aldrig infann sig. Eller en gång, i en timme, en kväll, ett av de där ögonblicken på det här året som ändå har varit värd att minnas.
Om 7 dagar fyller jag 17. Om ett år och 7 dagar fyller jag 18. Detta sista år på min ungdom lovar jag mig själv att tänka mindre, skratta mer och försöka ändra på alla mina tankar på hur det perfekta tonårslivet ska vara.
Till sist, ni som känner och står ut med mig, förlåt för allt jag sagt och inte sagt. Förlåt för allt jag tänkt, för oj vad jag har tänkt. Skitsaker, skitsnack, skit helt enkelt. Skulle Gud se min dagbok skulle jag åka raka vägen till helvetet direkt. Som tur är insåg jag det i tid. Jag vet att åtskilliga papper i min tankebok kommer förbli fyllda av snurriga, virriga tankar. Kanske är det okej, för mina tankar är ju ändå en del av mig. Men innan nytt kapitel och ny sida. Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt.
I snart ett år känns det som har jag gått och burit på en liten klump som vissa dagar varit större än andra. Kort sagt har året 2010 varit ett jävla skitår. Sommaren var bortkastad och som sagt, övriga året har jag mest spenderat till att analysera varenda minsta sak från alla vrår och vinklar.
Uppskattning. Något jag varit väldigt dålig på. Dels mot mina vänner och omgivning. Ta vara på allt det bra istället för att förstora upp allt det dåliga. Men även mot mig själv. Den jag var när jag gick ur nian är liksom borta. Att kunna stå i spegeln och säga "Jag är rätt grym" hör ine precis till vanligheterna nu för tiden.
Den ständiga frågan om man kan växa ifrån något som alltid varit lika självklart som att ta en dusch efter ett träningspass har hängt som en svart moln över mig. Kanske har det bara varit från min synvinkel. Men det har slagit mig hur mycket man ändras på ett år med nya umgängeskretsar. Jag har vant mig vid att vara i toppen på listan och åter igen har mina illussioner om hur vänskap ska se ut gjort mig besviken. Mina fjantiga, töntiga, idiotiska illusioner. Skit i plats på listan, huvudsaken är ju egentligen att man över huvud taget finns med på den.
Den ständiga tanken på den perfekta formade handen att hålla i, lurade mig återigen. Inte att den inte var perfekt formad, utan för att den aldrig infann sig. Eller en gång, i en timme, en kväll, ett av de där ögonblicken på det här året som ändå har varit värd att minnas.
Om 7 dagar fyller jag 17. Om ett år och 7 dagar fyller jag 18. Detta sista år på min ungdom lovar jag mig själv att tänka mindre, skratta mer och försöka ändra på alla mina tankar på hur det perfekta tonårslivet ska vara.
Till sist, ni som känner och står ut med mig, förlåt för allt jag sagt och inte sagt. Förlåt för allt jag tänkt, för oj vad jag har tänkt. Skitsaker, skitsnack, skit helt enkelt. Skulle Gud se min dagbok skulle jag åka raka vägen till helvetet direkt. Som tur är insåg jag det i tid. Jag vet att åtskilliga papper i min tankebok kommer förbli fyllda av snurriga, virriga tankar. Kanske är det okej, för mina tankar är ju ändå en del av mig. Men innan nytt kapitel och ny sida. Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt.
Kommentarer
Trackback
