Jag pluggar och lyssnar på The Ark. Ingen bra combo.
Min sentimentala sida slår till och det enda jag kan tänka på är att jag vill tillbaka till den 31 juli förra året. Ståendes i duggregn tillsammans med fina vänner, dansandes och sjungandes till en färgglad show och med en enda tanke i huvudet: det här är lycka.
Jag måste, måste, måste se dom en gång till.



Lyssna här, här, och här.

En topp-i-bott-vecka avslutades med en fin helg med vänner man inte sett på länge, vänner man numera träffar så gott som varje vecka och vänner man aldrig träffat.


Skönsång!!


Jag somnade i den mjukaste säng man kan tänka sig. Vaknade och insåg att jag befann mig i ett rum som hämtat ur någon fin Elle Interiör tidning.


På nattduksbordet låg en fin bok...


...med ordspråk man inte vill lyssna till...


Promenad med gårdagens värdinna.


Har ni testat tacos med kebabkött istället för köttfärs? Vi kallar det taco-kebab-rulle.


Jag fick ett efterlängtade närgåget kort på en fågel (??)

Nu väntar veckor med plugg, jobb, dans, vänner, skola, jobb, jobb... Vi får se om jag får tid innan dess!!

Man hoppas till hoppet är ute.
Man inbillar sig tills man bara ser inbillningar.
Man tror inte på sanningen fast man får den förklarad för sig.
Man blir lika ledsen varje gång.

Jag satt ensam på spårvagnen. Utan mål, utan baktanke. En sådan där vanlig ovanlig dag när man har lov och kan göra vad man vill. Jag köpte en heldagsbiljett och steg på första bästa ankommande vagn. En kvinna med grått hår gick runt med en halv pantburk och skramlade med några ensamma mynt. Jag vände bort blicken och dolde min nyinhandlade påse med en tröja och ett par skor. Jag får alltid lika dåligt samvete. I samma veva som min förnekelse stannade spårvagnen till och människor klev av medan andra steg på. Ett gammalt par, en mamma med barnvagn och skrikande unge, en medelålders man med portfölj, en liten flicka med rosa ryggsäck, ett ungt par som höll varandra i handen och en kille i min ålder med Emil-i-Lönnerberga-keps på huvudet. En blå sådan i jeanstyg. Jag föreställde mig hur han hade hängslen på sig under sin gröna parkas. Kanske hade han en ”bysse” hemma också. Han slog sig ner i sätet mittemot mig. Våra ögon råkade mötas och jag slog ner dem i samma sekund. Jag har aldrig kunnat titta en okänd kille i ögonen. Samtidigt så har jag aldrig fått hålla någon i handen heller. Samband? Arg på mig själv och med det nu pussande paret i sätet bredvid mig tog jag ett djupt andetag (dock ett litet sådant så att det inte skulle synas), sträckte på ryggen, drog diskret ur högtalarna ur öronen, höjde ansiktet och log. Han satt och tittade ut genom fönstret men måste sett min suspekta rörelse reflekteras i fönsterrutan för han vände huvudet mot mig. Kanske för att jag såg ut som en idiot, kanske för att han lyssnade på någon bra låt, kanske för att han hade fått ett roligt sms innan han gick på spårvagnen, kanske för att han hade vaknat glad, kanske för att han blev så överraskad att någon ler på en spårvagn, kanske var det därför han log tillbaka mot mig.
- Hej.
Jag förvånades över den nya sida som jag höll på att utforska, att jag var så modig, vem kunde ana?
- Hej du.
- Fin keps.
Fin keps! Vem säger något sånt?!!
Han skrattade lite men tackade sedan, och jag trodde honom.
- Philip.
- Astrid.
Sedan reste han sig upp och gick. Och jag satt kvar och log. Glad över att jag vågade och med ett nytt hopp om framtiden. Kanske skulle jag också hitta någon att hålla handen med om jag fortsatte så här.