när livet rusar på
Det är knappa 7 veckor kvar till studenten.
Jag har fått jobb i sommar.
Jag ska kanske plugga 30 veckor naturbruk i höst vilket skulle innebära att jag får en maskinförarutbildning.
Jag måste ha praktik på en bondgård för att komma in på den utbildning jag för tillfället vill, vilket innebär en spark i röven för att jag ska ta tag i min lite smått glömda dröm om att få jobba med kossor.
Jag fick tillbaka mitt projektarbete och all ångest, alla tårar, allt arbete lönade sig och jag är så himla stolt. Det är liksom ett projekt man från början till slut ordnat själv och vetskapen om att man klara av det gör mig så himla gott.
Jag har fått min balklänning.
Veckorna rusar på och helgerna bjuder på dans och skratt och sånt där som sig bör när man är ung.
Och just idag känns allting så himla bra. Jag har visserligen en hel hög arbeten som måste göras men för tillfället lever jag med inställningen av att det löser sig, för det brukar ha en tendens att göra det. Så himla fint!!!!
Jag har fått jobb i sommar.
Jag ska kanske plugga 30 veckor naturbruk i höst vilket skulle innebära att jag får en maskinförarutbildning.
Jag måste ha praktik på en bondgård för att komma in på den utbildning jag för tillfället vill, vilket innebär en spark i röven för att jag ska ta tag i min lite smått glömda dröm om att få jobba med kossor.
Jag fick tillbaka mitt projektarbete och all ångest, alla tårar, allt arbete lönade sig och jag är så himla stolt. Det är liksom ett projekt man från början till slut ordnat själv och vetskapen om att man klara av det gör mig så himla gott.
Jag har fått min balklänning.
Veckorna rusar på och helgerna bjuder på dans och skratt och sånt där som sig bör när man är ung.
Och just idag känns allting så himla bra. Jag har visserligen en hel hög arbeten som måste göras men för tillfället lever jag med inställningen av att det löser sig, för det brukar ha en tendens att göra det. Så himla fint!!!!
Alla ni. Alla vi. Alla lika mycket värda.
Som att vara tillbaka till högstadiet där killarna är as och du är lite mindre värd.
Alla pojkar med för långa ben. Alla mammas flickor med fel åsikter. Alla barn utan vänner. Alla killar utan flickvän. Alla tjejer utan självkänsla. Alla pojkar med för hög röst. Alla flickor med för små bröst. Alla ungdomar som hatar livet. Alla barn som tas för givet. Alla pojkar som går in i dörrar. Alla flickor som tycker folk är elaka. Alla ungdomar som inte förstår sig på sina vänner. Alla barn som inte har några vänner. Alla människor som inte passar in. Alla killar som inte har råd. Alla tjejer som inte vill. Alla barn som gråter sig till sömns. Alla flickor som är för pryda. Alla pojkar som är för blyga. Alla flickor som tycker folk gör fel. Alla pojkar som säger till.
Alla ni. Alla vi. Alla lika mycket värda.
Samhällets normer formar oss till de vi är, men de som skiljer sig från mängden det är de som egentligen finast är. För det är de som står emot. Samhällets förtryck och ont.
För all del tror dig inte förmer än mig. I slutändan kommer alla vinna över dig.
Som att vara tillbaka i högstadiet där killarna är as och du är lite mindre värd. När man ignoreras på frågan och svaret uteblir. Sanningen kom ikapp bilen rulla hem.
Alla ni. Alla vi. Alla lika mycket värda.
Alla pojkar med för långa ben. Alla mammas flickor med fel åsikter. Alla barn utan vänner. Alla killar utan flickvän. Alla tjejer utan självkänsla. Alla pojkar med för hög röst. Alla flickor med för små bröst. Alla ungdomar som hatar livet. Alla barn som tas för givet. Alla pojkar som går in i dörrar. Alla flickor som tycker folk är elaka. Alla ungdomar som inte förstår sig på sina vänner. Alla barn som inte har några vänner. Alla människor som inte passar in. Alla killar som inte har råd. Alla tjejer som inte vill. Alla barn som gråter sig till sömns. Alla flickor som är för pryda. Alla pojkar som är för blyga. Alla flickor som tycker folk gör fel. Alla pojkar som säger till.
Alla ni. Alla vi. Alla lika mycket värda.
Samhällets normer formar oss till de vi är, men de som skiljer sig från mängden det är de som egentligen finast är. För det är de som står emot. Samhällets förtryck och ont.
För all del tror dig inte förmer än mig. I slutändan kommer alla vinna över dig.
Som att vara tillbaka i högstadiet där killarna är as och du är lite mindre värd. När man ignoreras på frågan och svaret uteblir. Sanningen kom ikapp bilen rulla hem.
Alla ni. Alla vi. Alla lika mycket värda.
Hyllning till det där som kallas dansband...
Börja med att läsa titeln. Känner ni att "nää, det här orkar ja inte me", sluta läs NU för jag hade tänkt att gotta ner mig ordentligt i dääänsbänd nu!!!
I söndags avslutade jag en minst sagt fullspäckad helg med bugg till Lasse-Stefanz och Perikles, och ni vet säkert inte vilka det är men det spelar ingen större roll faktiskt. I alla fall. Jag åkte dit med noll förväntningar och ville nog egentligen mest sova. Det kostade 250 kronor. Mycket pengar. Dessutom kändes det mest som att lokalen skulle vara ockuperad av pensionärer vilket inte lät jättelockande precis. PRO-fest har man ju liksom fått nog av, pratar av erfarenhet. Men oj vad fel jag hade. Staden levererade och jag hade så fruktansvärt roligt. Det var dans från början till slut vilket motsvarade 4 timmar. Trevligt folk, mycket folk, känt folk, folk som kan dansa, folk från dalschland (<3)! För att inte tala om musiken... mmmm!
Jag tänkte på det någon gång där mellan elva och två, att tänk alla de satans stackare som missar det här. Gemenskapen, glädjen och endorfinkicken man får när man buggar till låtar som innehåller textrader som: Myggen är en plåga om sommaren, ändå är det inget som går upp mot den, röda bett som kliar, irriterar smått, men nätterna är ljusa och havet är blått, jag gick liksom en bonde på en nyslagen äng, när vifta bort en mygga från min varma goa säng, vad är det du vill veta, vad är det du vill ha, fråga jag en mygga som svara lika glad......"
Två dagar efteråt nu sitter jag och bara ler när jag tänker på det och magen typ pirrar som om man vore nykär eller nått när man minns tillbaka. Galet!
Pratade med min farmor förut också. Hon dansade när hon var ung och hon förstod varenda glädjeord jag överröste söndagskvällen med. Åkte bil med mor och far häromdagen. Vi lyssnade på en skiva. Pappa sa till mig å mamma att "tänk det här dansa vi till när vi var unga och nu dansar ni till det". Och jag tycker det är så himla roligt att oavsett generation så delar man ett intresse. I garderoben i söndags till exempel stod en äldre man och gav ut jackorna. Och glad som jag var började jag prata om hur bra det hade varit. Jag lovar! Hade det varit var som helst annars hade jag aldrig ens tänkt tanken att säga om något var bra. Nu gjorde jag det och vi kunde prata på bara för att oavsett att han kanske var född på 40-talet och jag 50 år senare så delade man ett intresse. Och det är det som är så jäkla fint. Dansband i mitt hjärta. Och ni som inte förstår det, jag hoppas ni slutade läsa!
I söndags avslutade jag en minst sagt fullspäckad helg med bugg till Lasse-Stefanz och Perikles, och ni vet säkert inte vilka det är men det spelar ingen större roll faktiskt. I alla fall. Jag åkte dit med noll förväntningar och ville nog egentligen mest sova. Det kostade 250 kronor. Mycket pengar. Dessutom kändes det mest som att lokalen skulle vara ockuperad av pensionärer vilket inte lät jättelockande precis. PRO-fest har man ju liksom fått nog av, pratar av erfarenhet. Men oj vad fel jag hade. Staden levererade och jag hade så fruktansvärt roligt. Det var dans från början till slut vilket motsvarade 4 timmar. Trevligt folk, mycket folk, känt folk, folk som kan dansa, folk från dalschland (<3)! För att inte tala om musiken... mmmm!
Jag tänkte på det någon gång där mellan elva och två, att tänk alla de satans stackare som missar det här. Gemenskapen, glädjen och endorfinkicken man får när man buggar till låtar som innehåller textrader som: Myggen är en plåga om sommaren, ändå är det inget som går upp mot den, röda bett som kliar, irriterar smått, men nätterna är ljusa och havet är blått, jag gick liksom en bonde på en nyslagen äng, när vifta bort en mygga från min varma goa säng, vad är det du vill veta, vad är det du vill ha, fråga jag en mygga som svara lika glad......"
Två dagar efteråt nu sitter jag och bara ler när jag tänker på det och magen typ pirrar som om man vore nykär eller nått när man minns tillbaka. Galet!
Pratade med min farmor förut också. Hon dansade när hon var ung och hon förstod varenda glädjeord jag överröste söndagskvällen med. Åkte bil med mor och far häromdagen. Vi lyssnade på en skiva. Pappa sa till mig å mamma att "tänk det här dansa vi till när vi var unga och nu dansar ni till det". Och jag tycker det är så himla roligt att oavsett generation så delar man ett intresse. I garderoben i söndags till exempel stod en äldre man och gav ut jackorna. Och glad som jag var började jag prata om hur bra det hade varit. Jag lovar! Hade det varit var som helst annars hade jag aldrig ens tänkt tanken att säga om något var bra. Nu gjorde jag det och vi kunde prata på bara för att oavsett att han kanske var född på 40-talet och jag 50 år senare så delade man ett intresse. Och det är det som är så jäkla fint. Dansband i mitt hjärta. Och ni som inte förstår det, jag hoppas ni slutade läsa!
