En ny drake i handen. Pappa i den andra. Mot nya äventyr. Parken med de stora träden, den lilla lekplatsen, men framför allt vindarna som skulle bära draken till stjärnorna.
"Pappa spring snabbare! Du måste springa pappa!"
Och pappan sprang. Och sprang. Och sprang.
Draken fastnade i ett träd.
Pappa tog ner den.
Draken krashade i marken.
Pappa lagade den.
"Titta den flyger! Den flyger pappa!"
Och draken, den flög.

En ny drake i handen. Mamma i den andra. Mot nya äventyr. Parken med de stora träden, den lilla lekplatsen, men framför allt vindarna som skulle bära draken till stjärnorna.
"Mamma spring snabbare! Du måste springa mamma!"
Och mamman sprang. Och sprang. Och sprang.
Hon mindes den där dagen. Då hon tillsammans med sin nu döde far hade flugit drake för första gången.
Hon mindes att hon hade skrattat när draken bars upp av vindarna mot himlen.
Hon mindes hur hon tillsammans hade vandrat hem med sin pappa i handen och känt ett bubblande glädjerus i magen.
Därför sprang hon. För sin sons skull. För sin pappas skull. Men mest för sin egen skull.
Hon var barn igen.