Livet väntar ju inte precis på en

Hon stuvade in den sista resväskan i det redan fulla bagageutrymmet och stängde försiktigt luckan. Tittade sig omkring en sista gång. På skogen där det var omöjligt att gå vilse. Muren som de hade lagt ner så mycket tid på förra sommaren. Det före detta grönsakslandet. Bergsknallen där den rostiga traktorn fortfarande stod parkerad. Hon drog in lantluften en sista gång och satte sig bakom ratten. Lämnade gården där hon hade spenderat merparten av sitt liv bakom sig. Svängde ut på vägen dit bilarna aldrig kom. Körde förbi det gula huset där hennes första förälskelse hade bott. Passerade skolan vars skolgård nu var igenvuxen. Där hon hade hatat och älskat och gråtit och skrattat. Ibland allt på en och samma gång. Hon gjorde ett sista stopp i byn som hon aldrig skulle återvända till. Gick med vana steg till den sista gravstenen på den fjärde raden från vägen sett. Borstade bort några röda löv och tog bort de frusna blommorna. Texten lös mot henne alltför klart.

Familjegrav
Henrik Olsson 1976 - 2010
Gabriella Olsson 1978 -
Johannes Olsson 2001 - 2007
Erik Olsson 2009 - 2010

Livet hade inte blivit som hon hade tänkt sig. Det hade börjat bra. Hon hade haft en fin uppväxt. Tagit studenten. Rest till Australien. Träffat Henrik. Gift sig. Utbildat sig till barnmorska. Tagit examen och två veckor efteråt fött Johannes. Levt Svenssonliv med hund och katt och skrattat åt allt. Haft fina middagar med gamla barndomsvänner och deras familjer. Älskat och blivit älskad.
Om hon ändå hade undvikit att ge så mycket kärlek så hade allt blivit mycket lättare. Då hade sommaren 2007 och resterande delar av året inte blivit ett totalt mörker. Den enda bild hon haft på näthinnan hade inte varit Johannes livlösa kropp på bassängkanten. Vartenda barn hon sett hade inte blivit en plågsam påminnelse av vad hon inte längre hade. Men hur säger man till en mamma att inte älska sitt barn till fullo? Att bara älska till 99%? I ren överlevnadsinstinkt hade Erik blivit till. Hon hade fått känna på kärlekens lek ännu en gång. Men det slutade med att hela hennes värld försvann. På vägen dit bilarna aldrig kom, kom det en. Det kom till och med två. Och när Henrik med Erik i framsätet samtidigt körde ut från gårdsplanen, då small det.

Hon gick tillbaka till bilen utan att vända sig om. Körde hem till sin bror. Lämnade bilen på garageuppfarten. Sa hej då och blev blöt på axeln av allas tårar. Promenerade längs älven tills hon kom till tågstationen. Tre timmar senare hade hon flygbiljetten i sin hand och bagaget incheckat. Hon satte sig ner vid gaten och inväntade avgången. Tittade på alla människor som hon inte kände. Lyssnade, granskade, sammanfattade. Framför henne hoppade ett syskonpar hage på rutnätet från markplattorna. Hon kunde inte undgå att känna en avundsjuka gentemot deras föräldrar som satt på soffan mitt emot henne och log. De var lyckliga. De skulle till Thailand. De var en familj. Hon bytte plats och slog sig ner bredvid en äldre tant.
- Är det härifrån flyget till Thailand går? frågade tanten samtidigt som hon satte sig.
- Ja det hoppas jag, svarade hon.
- Du förstår, jag har aldrig flugit innan och det är ju så stort här. Jag som knappt vet hur man gör för att åka buss. Men nu, nu tänkte jag att det var dags. Livet väntar ju inte på en precis. Lika bra att bara gasa på. Ja, jag är ju 96 år idag. Jag vet vad jag pratar om. Mina väninnor tycker jag är lite konstig som sätter mig på ett flygplan så här, men va sjutton tänkte jag. Jag må kola innan vi är framme, men då har jag i alla fall försökt. Sitta där i en unken lägenhet alldeles ensam, det vill man ju inte.
Hon kunde inte låta bli att le. Där satt de. Två kvinnor i deras bästa år. Till synes helt olika. Omedvetna om varandras livsöden.
- Vad för dig till Thailand då min vän?
- Av samma anledning som dig, fast jag är 33.
Tanten tittade på kvinnan och la en hand på hennes knä. Utan att egentligen förstå, förstod hon bättre än de allra flesta. Att livet inte hade blivit som hon hade tänkt sig. Att hon hade tänkt sig för mycket. Att det var svårt att leva, men lättare än att dö.
- Min mor sa alltid till mig när jag var liten att meningen med livet är att bara leva utan att fundera så mycket på vad livet ger och tar, sa tanten.
- Men om du hade fått ändra på något då, hade du gjort det då? blev följdfrågan.
- Nej. Jag har haft det bra. Livet är inte något man kan ändra på, då försvinner ju hela principen. Hade du?
- Ja, svarade kvinnan utan att tveka.  
- Varför?
- För att få ha en mening.
- Meningar är bara bokstäver, ord, stavelser och adverb. Tänk dig att du har en bok. Du vill inte bara läsa enstaka meningar. Du vill få en helhet annars är det inte värt att sitta där.
- Men om man tappat helheten då?
- Då får man läsa långsammare.
- Och om man redan läser långsamt?
- Då får man ta sig en tupplur.
- Ibland känns det som om jag har sovit i tre år, och jag kan ändå inte hitta helheten. Den är liksom borta.
- Böcker finns liksom livet bara i en version och det är det enda vi inte kan styra över. Det är ju det som är så bra. Om du fortsätter att tänka på vad du har förlorat så kommer du förlora livet också. Det kan du vara säker på.
Hon hade fått lyssna på allt från att tiden läker alla sår till att Henrik hade velat se henne glad. Men aldrig hade hon fått sanningen framlagd på det här sättet. Utan något knussel. Bara ren skär sanning. Livet gör mycket. Det försvinner, det fortsätter, det skadar, det älskar, men det väntar inte. I 33 år hade hon levt med tanken på att livet bara var en scen för hennes existens. Aldrig hade det slagit henne att det egentligen var ombytta roller.

Hon funderade på tantens visdomsord samtidigt som de gick på planet. De slog sig ner vid ett fönster, lämnade mark och knäppte säkerhetsbältet.
- Wow, mamma, vad häftigt! ropade den lilla pojken från gaten över flygplanet. När jag blir stor vill jag bli flyg-plans-chaufför.
När hon hade vart liten hade hon velat bli veterinär. Sen hade hon blivit barnmorska. Idag hade hon äntligen insett vad hon verkligen ville bli. Lika klok som den 96-åriga tanten med samma sunda syn på livet. Det var vad hon skulle satsa på när hon kom fram till Thailand.
- Känner du? frågade tanten när de nådde molnen.
- Vadå?
- Livet!

Kommentarer
Postat av: Victoria

Den är köpt på Cubus (för 79:-!!)

Tack! Blev så himla förvånad när jag fick se det :D

2011-11-08 @ 18:51:44
URL: http://pulsensfrekvens.blogg.se/
Postat av: Alva

svaar: jag köpte den förra hösten på hm! :D

2011-11-14 @ 20:21:48
URL: http://justlikeromeo.blogg.se/
Postat av: alis

svar: TACK! :) dem kommer från h&m!

2011-11-14 @ 23:28:45
URL: http://alis.blogg.se/

Kommentera inlägget här:
- Snälla, skit i reklamen. Den publiceras ändå inte.
- Jag fotar med en Nikon D90.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du blogg? :

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0