Tog på mig dubbla byxor, vinterjacka, mössa och gick ut och satte mig på gräsklipparen. Där på den brummande maskinen med löven fallandes ner över mig insåg jag att nu är det höst. Tystnaden, kylan, trädens kala grenar, de avtröskade gärdena, likt vårtecken var alla tecken där för att hösten är här.

 

Kom på mig själv med att längta till juni. Till den där årliga dansen på dansbanan mitt ute i skogen. Men i samma stund som jag tänkte tanken insåg jag att det är mer än ett halvår kvar. Jag kan ju inte redan nu börja längta till nästa år. Det känns som om det är så lätt att missa nuet i så fall. Så jag sa till mig själv på skarpen, lovade mig själv att sluta. Ge mig helt enkelt. Varför längta så förbaskat efter saker som tids nog ändå kommer?

 

Så att leva i nuet? Vi gör väl ett försök!